Publicerad 2008   Lämna synpunkter
TRUBADUR tru1badɯ4r, äv. trɯ-, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er (BrinkmArch. 2: 454 (1796) osv.) ((†) -s Eberhardt AllmH 3: 129 (1776)).
Ordformer
(troubadour 1776–1871. troubadur 1864. trubadur 1810 osv.)
Etymologi
[liksom d. troubadour, trubadur, t. troubadour av fr. troubadour, av fprov. trobador, oblik form av trobaire, trubadur, vbalsbst. till trobar (ffr. trover, fr. trouver), uppfinna, dikta; möjl. av ett icke belagt lat. v. tropare, till tropus, trop, av gr. τρόπος, trop (se TROP, sbst.1)]
1) i sht litt.-vet. i fråga om medeltida förh. i Frankrike (i sht i Provence): (kringresande) skald som diktade (o. komponerade) o. sjöng (l. deklamerade) (kärleks)sånger; jfr PROVENSAL 2. Eberhardt AllmH 3: 129 (1776). Trubaduren .. diktade och komponerade sina sånger, sjöng dem väl merendels också, men hade i alla fall till sitt ständiga biträde en musikant. Wegelius MusH 44 (1891). De kunde vara furstar eller fiskaresöner eller andliga herrar; man känner ock flere qvinnliga trubadurer. PT 1904, nr 198, s. 3. Alltid förälskade, ofta olyckligt, draga trubadurerna omkring från slott till slott och besjunga föremålen för sin ömma låga. Grimberg VärldH 6: 15 (1935).
2) allmännare: person som (yrkesmässigt) sjunger (egna) visor o. ackompanjerar sig själv på stränginstrument; stundom (numera mindre br.) om diktande l. sjungande tillbedjare; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Phosph. 1810, s. 200. Att fröken von P. .. genom ett obelyst fönster .. kunnat obemärkt iakttaga de nattliga trubadurerna. LundagKron. 2: 384 (1921). Man kunde kalla .. (D. G. Rosetti) en penselns trubadur, ity att han så helt och hållet vigde sin konst åt dyrkan av kärleken. Tikkanen Konsth. 336 (1925). Efter skilsmässan inträder för Strindberg en ny förlovningstid, då han i dikter och brev på nytt är trubaduren, som förhärligar sin dam. 3SAH LIII. 2: 113 (1942). Tättingar, både välsjungande respektive mer mediokra trubadurer. Curry-Lindahl DjMännSvNat. 106 (1955). Fred Åkerström, en av den handfull trubadurer som Stockholm har. DN(A) 3 ⁄ 7 1964, s. 10.
Ssgr (till 1; i sht litt.-vet.): TRUBADUR-DIKT. dikt av trubadur; jfr -sång. Man känner omkr. 3,000 trubadurdikter, fördelade på något mer än 400 författare. 2NF 22: 439 (1915). —
-DIKTNING. jfr diktning, sbst.1 2. NF 11: 67 (1887). De sydfranska furstarne i feodaltiden blifva trubadurdiktningens uppmuntrare och på sätt och vis skapare. Vising TrubDiktn. 17 (1904). —
-LYRIK. jfr -poesi. Sylwan EurLittH 1: 54 (1910). —
-POESI. poesi som utgörs av trubadurdikter; jfr -lyrik. 2VittAH 19: 20 (1836, 1850). Den mångskiftande franska 1100-talskulturen, med sina djärva filosofiska tankar och sin trubadurpoesi, berörde aldrig vårt land. HT 1977, s. 78. —
-SÅNG. jfr sång 4 a o. -dikt. Euterpe 1: 3 (1823). Trubadursången är .. af vida mindre betydelse för musikens än för den europeiska kulturens och poesins historie. Wegelius MusH 46 (1891).
Avledn. (till 1, 2): TRUBADURISK, adj. som tillhör l. utmärker l. på annat sätt har samband med trubadur(er). Fullsöfd? – Se på mina ögon, du Oförlikneliga! – se dig i dem, och döm sedan. Afsides. Bra sagdt! en troubadourisk vändning! Atterbom FB 5 (c. 1855). Trubadurisk diktkonst. 2NF 12: 1083 (1910). Ingen kunde som Richard lägga in en trubadurisk Schmelz i sitt föredrag. ActaOstrog. 4: 33 (1940). Med ojämförlig trubadurisk charm deklarerade i går Evert Taube inför en samlad press sin kärlek till TV! AB 10 ⁄ 11 1964, s. 24.

 

Spalt T 2677 band 35, 2008

Webbansvarig