| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TRÄNGE, n.
1) (†) trångt o. svårgenomträngligt område; jfr TRÄNGSEL 3. Och wart wåhr wäg då, en stor mijl att resa i stenught tränge. VDAkt. 1680, nr 122.
2) (†) (ansamling l. grupp av personer som orsakar) trängsel (se d. o. 2); vimmel. Ekeblad Bref 1: 205 (1652). Ett stort trängie aff folk war på rikssalen i går afftons, att och många måste gå dädan. Ekeblad Bref 1: 376 (1654; rättat efter hskr.). Hemming åtte en Fästemö, och däth war mÿcket länge / Gÿgeren stahl henne af kÿrckan vth, vnder så stort it tränge. Visb. 2: 366 (c. 1680). (Församlingen har länge velat bygga ut kyrkan) för thet stora tränge skuld, som ther flera gånger förorsakas. VDAkt. 1757, nr 307.
Spalt T 2983 band 35, 2009