| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TRÖSTIG, adj.
1) (†) motsv. TRÖST, sbst. 1: frimodig, dristig, oförfärad; jfr TRÖST, adj., TRÖSTLIG 1. Förtröstning och besinning om gudz nådhe gör menniskiona gladh, tröstugh. FörsprRom. 2 b (NT 1526). Giff oss itt sådant tröstigt hierta til at döö. PErici Musæus 5: 309 a (1582). Man bör widgå, at om Officeraren i sig sjelf kunde wara nogsamt tröstig, skulle han och lära sina Soldater thet samma. Richardson Krigsv. 3: 99 (1749). jfr FÖR-, MISS-TRÖSTIG.
2) motsv. TRÖST, sbst. 1, om ngt sakligt: som skänker förtröstan l. tillförsikt, uppbygglig; jfr TRÖSTLIG 2. (Därför) wille han thenna sijn Troos bekennelse medh en herligh och ganska tröstigh Psalm, för allom Effterkommandom schriffua och affsättia. PPGothus Und. K 5 b (1590). Desse Sahl(iga) mäns tröstiga lärdom och dygdiga lefwerne. VDAkt. 1665, nr 420. jfr O-TRÖSTIG.
Spalt T 3032 band 35, 2009