Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TURE tɯ3re2, förr äv. TULE, m. ⁄ ⁄ ig., om djur äv. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(tule 1712–1864. ture (th-) c. 1678 osv. turre 1850)
Etymologi
[jfr sv. dial. tule; jfr d. tule, besynnerlig karl, no. dial. tule, särling, dum pajas, yngling (som vaktar boskap); jfr äv. no. dial. tul, trofast o. arbetsam tjänare, dåre; av ovisst ursprung; formen ture sannol. ombildning i anslutning till mansnamnet TURE]
(numera bl. tillf.) komisk l. udda figur; filur; ofta i uttr. (en) lustig ture; äv. (o. i sht): gladlynt person; skämtare, skojare; muntergök. Columbus MålRoo 57 (c. 1678). Jag känner några sådane Turar, som wäl äro Män af wett och förstånd; men för någon tok-rolig lustighet .. har altid den lyckan at wara löjlig för alla. Kling Spect. Q 4 b (1735). Ni är en galenpanna! Men en originell ture är ni. Blanche Dard. 19 (1847). Hwad kanonier har denna turen aflat? / Han talar eld och rök och dunderknall. Hagberg Shaksp. 2: 265 (1847). Igelkotten är en lustig ture och dessutom en beskedlig, men rädd stackare. SvFamJ 1867, s. 99. Av konstnärens arbete väntar man sig njutning och identifierar därför konstnären med njutningsmänniskan: han är en glad ture, en bohemien. Bergman Chef. 152 (1924).

 

Spalt T 3215 band 35, 2009

Webbansvarig