Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TURS tur4s, förr äv. TUSS, sbst.1, l. TUSSE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
(illasinnad) jätte, troll; särsk. (o. numera nästan bl., i sht i pl., sammanfattande) om jätte (se d. o. 1) i den fornnordiska mytologin (jfr RIM-TURS); förr äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. om person, dels om ngn som utmärker sig gm osedvanlig storlek l. (handlings)kraft o. d. (jfr JÄTTE 2), dels om ngn som väcker ilska l. förakt o. d.; ss. efterled i ssgn STRÖM-TUSS äv. om djur. Hwar är Göstaf, then swänsche tusz, / som har giort danskom mange pusz. Messenius Gust. 20 (c. 1630). Elliest .. hafver jagh låthett sökia effter den illacka tursen .. att han till Consistorium sigh inställa skulle. VDAkt. 1681, nr 208. Nu .. sluter iag .. att hwar och en af (gravarna) .. hyser ett .. resebenrangel .. och hålla alle desse ännu oförmultnade tussar Ellofwa till Tolf alnar i längden. Schück VittA 5: 157 (i handl. fr. 1762). (Vallpojken) kom .. till jättens stuga; när tussen .. fick höra gny och rop i sitt grannskap, kom han ut. SvFolks. 2 (1844). Tursar, resar från Jotunhem / ser jag på klipporna klättra och grina. Heidenstam NDikt. 179 (1915). — jfr BERG-TUSS.
-FOLK. sammanfattande, om tursar(na) (i den fornnordiska mytologin). Rydberg Gudas. 133 (1887). Brate Edda 246 (1913).
Spalt T 3239 band 35, 2009