Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TUT tɯ4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(tut (-uu-, -th) 1564 (: Naffuertuuth) osv. tutt 1765. tyten, sg. best. 1913)
Etymologi
[jfr d. tud, nor. tut, mnl. tute, nl. tuit, ffris. tūte, ngt som sticker ut, spets, mun; sannol. expressiv bildning; samhörigt med TUTA, sbst.1, 2, v.1]
(numera bl. vard.) (tillspetsad l. utstickande) öppning l. mynning; särsk.: mun l. näbb o. d., trut; äv.: pip (på kanna o. d.), utloppsrör; förr äv.: horn l. lur; ss. senare led i ssgrna SOV-, SÖMN-TUT äv. metonymiskt om person. Tratt, med en Tuut på ändan. UHiärne Wed. 38 (1696). Han är i mun och tuten, som fogeln Truten. Broman Glys. 3: 522 (c. 1740). (Sv.) Tuten på en mjöl-qwarn .. (eng.) The spout of a mill-hopper. Serenius (1741). På en vink .. framträdde hofpiparen, försedd med en ofantligt stor tut af näfver, hvari han blåste ett par fanfarer. Topelius Vint. II. 1: 35 (1850, 1881). En samling dryckeskärl af trä, såsom stånkor med eller utan tut. Karlin KultM 8 (1888). — jfr FINGER-, MJÖLNAR-, NAV-, RENS-, RÖK-, SNOR-, SNÖ-TUT m. fl.

 

Spalt T 3254 band 35, 2009

Webbansvarig