Publicerad 2009   Lämna synpunkter
TVÄNG, sbst.1, r. l. m. l. f.; pl. -ar (JMessenius i HB 1: 87 (1629)); -er (G1R 14: 16 (1542), 2VittAH 3: 323 (1788, 1793)).
Ordformer
(tveng (-w-) 1542–1629. tväng (-u-, -w-) 1538–1561)
Etymologi
[jfr ä. t. zwänger; av mlt. dwenger, befästningstorn, till dwengen, sidoform till dwingen (se TVINGA, v.)]
(†) bålverk (se BÅLVERK, sbst.2 1 (a)) l. blockhus (se d. o. 1); jfr TVINGARE, sbst.2 VarRerV 36 (1538). (Du bör) th(e)n ortt wäll befeste medtt godhe starcke twänger heller blockhuss. E14R 1561, 1: 162 a. Inne om the twengar i ro / hade och lust kiöpmän att bo. JMessenius i HB 1: 87 (1629).

 

Spalt T 3360 band 35, 2009

Webbansvarig