| Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
TYNGE tyŋ3e2, n.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) börda (se BÖRDA, sbst. 4), besvär, särsk. i fråga om person i sådana uttr. som ligga ngn till tynge(s), ligga ngn till last, bli ngn till börda (jfr TUNGA, sbst.3 3); i sht förr äv. konkret: tyngd (se d. o. 2). Arla i morgon jag vill mig begifva till staden att tigga, / för att ej mer till tynges så dig som kamraterna ligga. Johansson HomOd. 15: 309 (1845). Levander DalBondek. 1: 108 (1943; konkret).
Spalt T 3471 band 36, 2010