Publicerad 2010   Lämna synpunkter
TÅPIG tå3pig2, adj.; adv. -T.
Ordformer
(tåpig 1739 osv. tåpuga, pl. 1750)
Etymologi
[jfr d. tåbet; till TÅP]
(vard.) enfaldig l. dåraktig l. tafatt l. löjlig; jfr LÅPIG, SJÅPIG. Mont-Louis FrSpr. 288 (1739). At det kommer mycket an på .. myckenheten och starkleken af Brännwinet; hwar-efter det .. giör en glad, skämtsam .. tåpig .. raglande, sömnig, död. Hiorter Alm. 1748, s. 30. För att följa le suprême bon ton .. så skulle vi icke .. vara så tåpiga och komma, medan det ännu var någonting kvar af pjäsen; ty det förnäma London kommer vid slutet af sista akten. Berzelius Res. 18 (1812). Såg en vacker grekiska, som med sitt .. fria väsende fångade .. mina ögon. Såg sedermera .. några europeiskor, som förlorade särdeles vid jämförelsen och togo sig högst tåpiga ut i sina granna sidenkläder. Wallin Bref 105 (1847). En liten tragikomedi uppfördes högst dåligt, tåpigt och extatiskt. Wallin Bref 164 (1849). Kvinnorna knuffade undan de tåpiga karlarna. Edqvist MannHav. 390 (1967).
Avledn.: TÅPIGHET, r. l. f. enfald l. dårskap l. tafatthet. Det tyckes wara aldeles mot naturen och en synnerlig tåpighet, at hafwa friska lemmar, i synnerhet lämpliga händer, och wid behof ej kunna wända dem til någon ting. Bergklint MSam. 1: 254 (1781). Såvida hon inte .. gick och gömde sig bakom den där attityden av ängslan och tåpighet. Gustaf-Janson Myl. 123 (1965).

 

Spalt T 3559 band 36, 2010

Webbansvarig