| Publicerad 2010 | Lämna synpunkter |
UNDER, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 138):
(II 1) -GÄRD. [jfr fsv. undirgärdh; senare leden är sannol. gärd, sbst.1] (†) underbyggnad l. underlag o. d. GripshR 1555, s. 28 a. Städstabben (i en smedja) fotas på sin undergiärd. Vallerius PVetA 1744, s. 31. Lindroth Gruvbrytn. 1: 575 (1955). —
(II 1 e) -HAKA. (†) om hakas (se haka, sbst.1 1, 2) undersida l. nedre del; äv. om dubbelhaka. Lind 1: 1717 (1749; om dubbelhaka). (På en gammal kungsörn) äro underhakan och strupen svarta. Nilsson Fauna II. 1: 48 (1858). —
(II 1 e) -HALS. om nedre del av hals; särsk. (hippol.): hjorthals. Ström SvFogl. 12 (1839). Af ett par vagnshästar, de må nu vara af allra bästa beskaffenhet, måste dock fordras, att de äro så mycket arbetade, att ingen af dem går med underhals. TIdr. 1895, s. 226. —
(II 1 c) -HALT. halt (se halt, sbst.1 1) som understiger föreskriven nivå; i sht i fråga om legerings sammansättning l. finhet(sgrad) o. d. BoupptVäxjö 1784. Uti en kontrollerad guldring och fyra smärre okontrollerade guld- och silfverarbeten påträffades underhalter och knapphalter. SD 8/5 1896, s. 4. —
(II 1 c) -HALTIG. som innehåller (allt)för låg halt av beståndsdel l. ämne o. d. (jfr minder-haltig); särsk om metallegering o. d.; äv. i oeg. l. utvidgad anv.: som har för låg kvalitet, som inte håller måttet, undermålig (se d. o. 2). Serenius (1741; om mynt). Vid världsexpositionen i London 1851 var den svenska afdelningen första tiden så underhaltig, att den på intet sätt kunde mäta sig med de andra nationernas och var därför föga besökt. Idun 1890, s. 402.
Spalt U 165 band 36, 2010