| Publicerad 2011 | Lämna synpunkter |
UPPENBARA up3enba2ra, v., förr äv. ÖPPENBARA, -ade (Apg. 26: 16 (NT 1526) osv.) ((†) pr. sg. -er Lemnius Pest. 15 (1572; uppl. 1917), RA II. 2: 268 (1617)); äv. UPPENBARAS up3enba2ras, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ING (se avledn.), -NING (†, PErici Musæus 1: 82 b (1582)); -ARE (se avledn.).
1) med avs. på ngt dolt l. gömt l. okänt: visa (fram l. upp), blotta, ådagalägga; äv. dels: klarlägga, klargöra, dels: yppa l. meddela l. tillkännage; förr särsk. i uttr. uppenbara om ngt, berätta om ngt; äv. med sakligt subj. Thet är intit lönlighit som icke skall warda oppenbarat, och intit fördöldt, thet icke skall konnogt wardha och opkomma skall j liwset. Luk. 8: 17 (NT 1526). (De) skÿlte honom, att han skref hÿtt ifrå Köpenhampn och vppenbaredet vm kopperen the hade heemligen och emoth förbudh häden skippet. 2SthmTb. 6: 429 (1581). Thet öpenbaras j töö som gömes j snöö. SvOrds. C 4 a (1604). Alsiöbärget nämnes allenast för den orsaken, at det påminner oss om en Alle eller ale, som nidanföre blir bätre tilfälle at upenbara. Wettersten Forssa 25 (c. 1750). Det var väl egentligen först den grandiosa kantaten vid Uppsala Universitets jubelfest, som uppenbarade för oss, att vi i Viktor Rydberg ägde en stor skald. Paulson Minnestal 50 (1896, 1899). (Då jag hörde duetten på fiol) var det, som om en ny värld blivit uppenbarad. Wigforss Minn. 1: 47 (1950). — särsk. (numera mindre br.) med indirekt personobj.; stundom svårt att skilja från 2 slutet. Tha bör thm forst att giffwe Segh for Tiwgmesteren och openbare hana(m) theris sack hwor for the welle tienna. Hedberg Artill. 161 (i handl. fr. 1549; rättat efter hskr.). (De begärde) at han them sitt Ansichte vppenbara och wijsa wille. Tempeus Messenius 177 (1612). Efter denne sanningen icke är osz klarare uppenbarad. Nohrborg 3 (c. 1765). Detta musikaliska och romantiskt rika landskap har .. (Goethe) korat till sin oerhörda kärleks förtrogna, och till gengäld uppenbarar det honom sina hemligheter, all sin förborgade härlighet. Johanson SpeglL 27 (1911, 1926).
2) (numera mindre br.) (mer l. mindre avsiktligt) avslöja (ngn l. ngt (som är avsett att hemlighållas o. d.)), röja, förråda; med avs. på person äv.: ertappa. Han giordhe th(e)m alla helbregda, och hotadhe th(e)m ath the skulle icke oppe(n)bara hono(m). Mat. 12: 16 (NT 1526). Dee personer, som medh förrädhelige bref .. blifwa uthi Furstendömmet befundne och uppenbaradhe. RA II. 2: 275 (1617). Säg intet löndt för tin Wän, ty kan hende, han warder tin Owän, och uppenbarar tig. Fernander Theatr. 343 (1695). De, som intogos i .. (Esseernas) sect, måste aflägga ed på att icke uppenbara deras böcker. Agardh ThSkr. 1: 34 (1842, 1855). Underrättelse .. (om egendoms användande i ev. krigssyfte) må ej uppenbaras för utomstående. SFS 1939, s. 1089. — jfr FÖR-UPPENBARA. — särsk. (†) med indirekt personobj.: avslöja för; äv.: inviga i; jfr 1 slutet. Huad the wijdare her till göre, kan E. F. N. well tennckia att the mich icke theris hemlige rådh wdi sådana saker öppenbare. BtFinlH 4: 46 (1562). (Ur notariens ed:) Jag .. lofwar .. jemwäl dhet som i Capitlet förhandlas, och lönligit vara bör, ingom uppenbara. FörordnRättegDomcap. 1687, § 11. Efter Lotzen i Öhre war död, hwilken allena om rummet ägde kundskap, och hållit det så hemligen, at han det sina egna barn ey uppenbara welat. Triewald Konst. 70 (1734).
3) i speciellare anv. av 1: på ett övernaturligt sätt visa l. meddela l. klargöra (ngt); särsk. (i religiöst spr.) i fråga om Guds meddelande av sin vilja o. d. (jfr 4); i sht förr äv. med indirekt personobj. Oss haffuer gudh thet oppenbarat genom sin anda, ty anden han grundsöker .. gudz diwpheet. 1Kor. 2: 10 (NT 1526). O Herre gud som j thenna dagh med stiernos ledhilse werdades vppenbara tin enfödda son Jesum Christum hedningomen. OPetri 2: 444 (1537). Hwarföre kallas han Prophet? Therföre, at han hafwer uppenbarat och förkun(n)at osz sin himmelske Faders Willia och Råd om wår Saligheet. Swebilius Cat. 2: 42 (1689). Ingenstädes förverkligar sig snarare uttrycket om ”själens hvila i Gud”, än .. (i naturen), hvarest hvarje föremål uppenbarar hans vishet, godhet och under. 2SAH 30: 234 (1857). För den sovande Scipio Africanus d. y. uppenbarar hans farfar stjärnornas gudomliga roll i världsalltet. Björck K12Stövl. 39 (1954). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om religion l. teologi o. d.: som grundar sig i gudomlig uppenbarelse; motsatt: naturlig (se d. o. 1 f). PH 7: 5013 (1760). Den skillnad, som är emellan den naturliga wisheten och den uppenbarade. Franzén Pred. 2: 91 (1842). Att kinesiska missionärer sändas till oss för att undervisa oss i naturliga teologins gagn och utöfning, liksom vi sända dem missionärer i den uppenbarade. Söderblom Gudstr. 299 (1914; i översatt cit. fr. 1697). Att den uppenbarade religionens väsentliga innehåll anteciperats av de hedniska författarna tack vare den naturliga instinkten. Stiernhielm (SVS) II. 1: 59 (1924).
4) refl. l. ss. dep.: visa sig, göra sig synlig, framträda; särsk. (i sht i religiöst spr., om Gud (jfr 3)): på ett övernaturligt sätt visa sig l. meddela sin vilja l. ge sig till känna o. d.; förr äv. dels med indirekt personobj., dels i uttr. uppenbara sig (så)som ngt, te sig som ngt. När han thetta tänkte, sy, så oppenbaradhes honom j sompnen herrans engel. Mat. 1: 20 (NT 1526). Så må man tå the sanguineske oc blodrijke åderlåta på samma foten eller armen, ther Swolmen eller fresman sigh vppenbarer. Lemnius Pest. 15 (1572; uppl. 1917). Emedan alt Folk bör känna Gud, såsom han sig uti sitt heliga ord uppenbarat och kungjordt, samt honom dyrka. PH 6: 3697 (1755). Den stora blånande Vettern, som hittills blott uppenbarat sig i smärre sund och vikar, låg i hela sin prakt för mig. Geijer I. 3: 78 (1825). Det finnes .. menniskor för hwilka religiös och politisk tro endast uppenbarar sig såsom groft bedrägeri. Samtiden 1874, s. 108. Det är en på flera sätt ny diktare som här uppenbarar sig, vars språk och poetiska verkningsmedel kanske närmast knyter an till (Frödings tidigare dikter i) ”Gralstänk”. 3SAH LXIX. 1: 19 (1960). — särsk.
a) (†) refl., ngn gg äv. ss. dep.: öppet l. offentligt visa l. avslöja l. förklara sig. Ittem stältes för rätte eenn spåmann, som hade sagt sig kune giöre effther thet, som bortstulit är, så och komme trulkonor thill att oppenbare sigh. VadstÄTb. 177 (1593). Hwar wid Maria uppenbarar sig detta alt, på et olofligt sätt, hafwa tagit. VRP 28/2 1733. Här, i mångåriga förtrognas ring, uppenbarades han ohöljd, begärligt blottande sina fel. Valerius 2: 178 (1826). Detta sitt uppsåt måste han till en tid fördölja och uppenbarade sig allenast för några få vänner. Afzelius Sag. 6: 15 (1851).
b) refl.: infinna sig l. visa sig, dyka upp; äv. med sakligt subj. HFinlÖ 443 (1730). Ur rockfickorna uppenbarade sig några buteljer punsch och två glas. Topelius Vint. I. 1: 318 (1860, 1880). Äntligen en dag uppenbarar sig Karl Ludvig i Cellos bostad. Sjöberg Kvart. 226 (1924). (Under lämmelåren) uppenbarar sig också fjällabbarna, fjällhedens smidigaste flygare. Selander LevLandsk. 103 (1955).
1) (†) till 2: avslöjare. Hwar någhon last eller miszgerning aff någrom bedrifwes .. skal tu såsom theras lasters Vppenbarare och Domare aff the(m) hållen warda. Tempeus Messenius 146 (1612). Serenius Fff 2 a (1757).
2) till 3: person som uppenbarar (l. menar sig uppenbara) Guds (l. en gudoms) vilja l. budskap l. sanna väsen o. d., särsk. om Jesus; äv. dels allmännare, om banbrytare l. ledare l. talesman för en (ny) lära l. riktning o. d., dels oeg., om ngt sakligt. Frälsaren .. är den Gud uppenbarande Guden, eller Uppenbararen, i och genom hvilken Gud framgår såsom Gud-Menniska i tiden. Atterbom Siare 1: 144 (1841). (F. Berwald) en den livfulla själshälsans och den andliga jämviktens uppenbarare i Sverige, bland de största, kanske den störste detta land någonsin frambragt. Peterson-Berger Musik 132 (1926). Föreställning om konsten som den högste uppenbararen av det gudomliga. Wifstrand GrKultHFas. 18 (1950). —
UPPENBARING, r. l. f. (numera mindre br.) till 1, 3, 4: uppenbarelse (se d. o. 1, 2); äv. konkret; förr äv.: förmåga att uppenbara l. se i det fördolda l. in i framtiden. Heerdarna (lär oss), at döma om alla vppenbaringar, effter Gudz ordz rettesnöre. PErici Musæus 1: 82 b (1582). Thär ibland andra ähr en (kloster)broor, / Som war i wppenbaringh stor, / .. Thär iblandh om löfåsen spår, / Som han sade, thet sedan går. 2Saml. 26: 129 (c. 1630). Skönhetens uppenbaringar i konst. Atterbom PoesH 1: 40 (1848). Wilhelm Ekelunds lyrik .. står som en klart lysande uppenbaring af att det högt öfver alldagslifvets banala korsfästelse dock finns ett diktens paradis. Lidforss Fragm. 240 (1902). Östergren (1965). jfr själv-uppenbaring.
Spalt U 450 band 36, 2011