| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
UR ɯ4r, sbst.2, r. l. m. (Visb. 3: 394 (c. 1700) osv.), äv. n. (Geisler Vitt. 392 (1718; pl.) osv.); best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =.
1) (ymnigt) snöfall i förening med (stark) blåst, snöglopp; äv. allmännare: oväder; särsk. (o. utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl.) i uttr. i ur och skur (se SKUR, sbst.1 2); förr äv. dels i förb. snö och ur, dels i oeg. l. utvidgad anv. Jagh (dvs. februari) vpfyller alt med sniö och wr. Ty så at göra är min natur. Ps. 1549, Kal. s. 3 a. Ypninghen schall lagass så att icke uur schall förderfwa båtten. Murenius AV 408 (1659). Till vår lycka stod denna uren (i öknen) intet länge på, utan uppehörde efter en half tima, då himmelen vardt klar igen och solen sken på oss. Eneman 2: 3 (1712). ”Uren” fortfor hela dagen och blef på eftermiddagen nästan tö-artad. Læstadius 1Journ. 252 (1831). Så möter öppna sjön, fräsande och vitraggig. Uret börjar ryka, däcket skälver för det starka motordunket. TurÅ 1933, s. 179. Vid frukosten talas det väder och Larsson ger sej attan på att det blir något ur. GbgP 1949, nr 7, s. 10. — jfr PÅLSMÄSSO-, SAND-, SNÖ-, STAR-, STEN-UR.
2) [möjl. en urn. l. fsv. omtolkning av ur, uroxe] (i fackspr.) benämning på andra runan i futharken. OPetri i 2Saml. 9: 10 (c. 1525). Ur, af obestämd betydelse, emedan Tyska och Angelsachsiska Runläsare dermed förstå uroxe, men Nordboerne urwäder. Liljegren Runl. 43 (1832).
Spalt U 789 band 36, 2012