| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
URBERG ɯ3r~bær2j, n.; best. -et; pl. =.
om från prekambrisk tid l. jordens urtid härrörande berggrund (som utgör huvuddelen av Sv:s berggrund (som är en del av baltiska l. fennoskandiska (urbergs)skölden)) (jfr GRUND-BERG, HÄLL, sbst.2 2); äv. om bergart huvudsakligen bestående av gnejs l. granit. Stiernstolpe Ballenstedt 2: 19 (1820). Graniten, Gneisen och Glimmerskiffern höra till de s. k. urbergen, eller de primära hällearterna. Hammargren Jordkl. 18 (1854). Underst på själfva urberget, som består af gnejs, hvilar (på Kinnekulle) ett lager af sandsten. LbFolksk. 218 (1890). Bjärnums centrum .. ligger i en flack dal .. Dalen är från början utskuren i urberg. SvGeogrÅb. 1952, s. 36. En röst stark som urberget. DN 29/7 1996, s. B3. Frågan är om kärnkraftsbolagen ska få provborra i bygdens urberg. DN 25/4 1997, s. A8.
-BLOCK. block (se d. o. 5 a) av bergart(er) tillhörande urberg; äv. om större parti av fast urberg. I nästan hela Skåne har inlandsisen .. rört sig från nordost i sydvestlig riktning och släpat med sig urbergsblock nedöfver. Nathorst LandtbrSk. 12 (1896). Sverige hör geologiskt till det stora fennoskandiska urbergsblocket. Sonesson BöndB 1 (1955). —
-FORMATION. jfr formation 2 a β. Man kallar hela denna tid, som föregick den organiska naturens framträdande på jorden, för .. urbergsformationen. Bergstrand LbGeol. 290 (1868). Följande slutsatser kunna dragas .. att temperaturen varit högre vid bildningen av urbergsformationerna, och att (osv.). VetenskIDag 371 (1940). —
-GEOLOGI. geologi med inriktning på urberg. (J. J. Sederholms) största arbete .. har stor betydelse för urbärgsgeologin i hela dess vidd. FinBiogrHb. 1954 (1903). —
-GNEJS. Ramsay GeolGr. 382 (1909). En urbergsgnejs som kommit med i Dalformationens sammanveckning och pressats till skiffer. TurÅ 1936, s. 24. —
-GRANIT. jfr granit, sbst.1 De jatuliska formationerna visa sig tydligt vara yngre än alla de i större massor förekommande urbergsgraniterna. AtlFinl. 3: 7 (1899). —
-GRUND. jfr grund, sbst.1 I 2. Svea 1: 31 (1818). Nästan hela den urbergsgrund som Stockholm vilar på döljes nu av husmassor. Ymer 1938, s. 165. —
-HORST. jfr horst o. -ås. På östra stranden av Vättern reser sig Omberg, en av förkastningar begränsad urbergshorst. Ramsay GeolGr. 1: 65 (1912). —
-HÄLL. jfr häll, sbst.2 1. Af en .. mängd hällristningar har jag aldrig förr funnit någon, som icke varit inslipad eller inknackad på urbergshällar. Brunius Resa 1838 170 (1839). —
-KLIPPA. jfr klippa, sbst. 1. Med tvära branter stiger Omberg i höjden, en gigantisk urbergsklippa mellan Vättern och östgötaslätten. TurÅ 1938, s. 15. —
-KONGLOMERAT. jfr konglomerat 1. Fennia XII. 3: 19 (1895). I urbergskonglomerat (kan vi) .. anträffa rullstenar av graniter. Ramsay GeolGr. 2: 108 (1913). —
-KUST. kust bestående av urberg. Stenindustrien fick tidigt ett betydande omfång, då .. (Blekinge) har den urbergskust, som ligger närmast den tyska marknaden. 3NF 3: 495 (1924). —
-LANDSKAP~02 l. ~20. jfr landskap 5. Sjögren Torneträsk 80 (1909). Det storkuperade urbergslandskapet är uppdelat av dalar och sänkor i platåer. TurÅ 1969, s. 25. —
-MASSIV. jfr massiv, sbst. c. Hufvudmassan af området mellan de båda urbergsmassiven intages af fjällskiffrarna. Sjögren Torneträsk 12 (1909). —
-MATERIAL. material bestående av urberg (huvudsakligen gnejs o. granit). SkogsvT 1906, s. 211. (Avlagringarna) äro mer sandiga och rika på urbergsmaterial. SvGeogrÅb. 1937, s. 166. —
-MORÄN. jfr morän. Rullstensåsarna tjäna liksom urbergsmoränen öfvervägande till skogsmark. Nordwall SvSkog. 13 (1902). —
-OMRÅDE~020. jfr område 2 o. -trakt. MosskT 1893, s. 101. I allmänhet äro myrar och mossar inom urbergsområdena kalkfattiga. LB 1: 105 (1899). —
-PENEPLAN. gm erosion avslipad urbergsyta. Fennia XL. 9: 12 (1919). Kalmarsunds fastlandskust är ett flackt urbergspeneplan täckt av kambrisk sandsten. TurÅ 1958, s. 25. —
-PLATTA. jfr platta, sbst.2 1 f; äv. om (baltiska l. fennoskandiska) urbergssköld(en). Fennia VIII. 3: 116 (1892). Gnejsen visar benägenhet att utbilda sig till fyrkantiga urbergsplattor. Globen 1934, s. 21. Finland omfattar den centrala delen av den Fennoskandiska urbergsplattan. SvGeogrÅb. 1938, s. 141. —
-PLATÅ. jfr platå 4. Fennia VII. 2: 9 (1892). Uppland kan .. karakteriseras såsom en småkuperad urbergsplatå. Uppl. 1: 3 (1901). —
-RYGG. jfr rygg 3 l. Ymer 1903, s. 144 (om Kullaberg). På krönet av denna urbergsrygg .. anlades under bronsåldern ett 40-tal rösen och stensättningar. TurÅ 1979, s. 59. —
-SKIFFER. skiffer som ingår i urberg. I denna granit äro inneslutna mäktiga urbergsskiffrar. Sjögren Torneträsk 12 (1909). —
-SKÖLD. sköld (se sköld, sbst.2 3 g) l. platta bildad under prekambrisk tid; jfr -platta. Ymer 1923, s. 6. Iakttagelserna bekräfta .. den gamla regeln för den fennoskandiska urbergsskölden, att landhöjningen försiggått under bibehållande av konstanta proportioner mellan höjningsbeloppen från lokal till lokal. Fennia LIII. 1: 223 (1930). Finland och större delen av Skandinaviska halvön bildar en gammal urbergssköld – Fennoskandia. BokNat. Mater. 336 (1953). —
-SLÄTT. vidsträckt område med (relativt) slät yta bestående av urberg. Fennia XXXV. 1: 18 (1915). Urbergsslätten sänker sig sakta ned mot Östersjön och dränkes småningom av havet. SvGeogrÅb. 1937, s. 57. —
-TERRÄNG. jfr terräng 1. Med hänsyn till de topografisk-geologiska förhållandena sönderfaller området i trenne hufvuddelar: urbergsterrängerna, fjällskiffrarnas område och amfibolitmassiven. Sjögren Torneträsk 14 (1909). —
-TRAKT. jfr trakt, sbst.1 2, o. -område. Svea 1: 65 (1818). Uppland är sjörikt, såsom fallet vanligen plägar vara med urbergstrakter, som varit täckta af landis. Uppl. 1: 9 (1901). —
-YTA. om urbergs översta yta; jfr -peneplan. Sjögren Torneträsk 15 (1909). När inlandsisen drog fram över vårt land, malde den sönder den underliggande urbergsytan. De Geer SvNatRiked. 1: 31 (1946). —
-ÅS. jfr -horst. Agardh o. Ljungberg I. 2: 91 (1853). Bland urbergsåsarna intager Söderåsen .. en märkesplats. SvNat. 1926, s. 5.
Spalt U 841 band 36, 2012