| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
URTIMA ɯ3r~ti2ma, adj. oböjl. o. sbst.; ss. sbst. r. l. f.; best. -an; pl. -or.
I. ss. adj.: som sker l. äger rum l. inträffar o. d. på annan tid än den sedvanliga l. överenskomna; särsk. (om ä. förh.) i sådana uttr. som urtima ting l. möte l. riksdag, om ting resp. möte resp. riksdag som hölls vid annan tid än den lagbestämda l. ordinarie. Ej må Häradshöfding .. af egen godtycko Urtima Ting stemma. RB 4: 2 (Lag 1734). Konungen vare .. obetagit, at Riksens Ständer .. til Urtima Riksdag kalla. RO 1810, § 2. Under sådana förhållanden uppkomma urtima gärder eller blifva åtminstone mer vanliga. Strinnholm Hist. 5: 344 (1854). Skall val äga rum jämlikt föreskrifterna i .. riksdagsordningen, sammanträder landstinget till urtima möte. Reuterskiöld Grundlag. 559 (1925). Urtima riksmöten hölls bl. a. under de båda världskrigen men blev senare ovanligt. NE (1996).
II. (förr) ss. sbst.: urtima riksdag. Åt middag .. med S. v. Friesen, derunder samtalet hela tiden rörde sig om den förstående ”urtiman”. Johansson Dagb. 3: 142 (1892). Hösten 1905 var .. orolig. Vi hade unionskrisen med urtiman. Wigforss Minn. 1: 155 (1950).
Spalt U 881 band 36, 2012