| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VABA va3~ba2, adv. o. interj.
(numera bl. ngn gg, vard.)
1) ss. uttr. för att man blir förvånad l. förbluffad över (o. irriterad l. upprörd av) ngt, särsk. över vad som yttras så att man (i första ögonblicket) känner sig osäker på om man verkligen hört l. uppfattat rätt: hur sa?; äv. i substantivisk anv.; jfr VAD, pron. osv. II 2, VAFALLS. Hur sa? hva ba? föll inte båda? Bellman (BellmS) 1: 189 (c. 1775, 1790). Nu, som han stod der, gapande, / Och sig på ett hva ba? beredde (osv.). Leopold (SVS) I. 2. 1: 393 (1802). Hvaba! är hon mållös, min nådiga madam. Jolin Kom. 18 (1845). Ett ord, patron, sade han .. Vaba? svarte Grubben. Väring Vint. 284 (1927).
2) ss. uttr. för att framhäva en föregående utsaga o. dyl. o. för att ange att man önskar svar l. bekräftelse l. tillmötesgående reaktion o. d.: vad sägs om det?, eller hur?, vad tycks?; jfr VAD, pron. osv. III 1, VAFALLS. Stugan är vacker med hundra tapeter; / Köket i kammarn, hur sa? / Flickan i sängen, i särken så feter; / Hej Anna Stina, hva ba? Bellman (BellmS) 1: 9 (c. 1769, 1790). Jag hoppas bror märker, att jag är poet, hvaba? Braun Carol. 138 (1844). Hur vore det att smaka riset en smula, Vaba? Delblanc Prästk. 235 (1963).
Spalt V 3 band 37, 2014