Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VALLFÄRD val3fæ2rd, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
vallfart (se d. o. 1); äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr VALLFART 2). Valfärderna, som skedde til .. Erke-Biskopen i Canterbury Thomas Beckets graf. Schönberg Bref 1: 100 (1777). I samband med relik- och helgonkulten stodo vallfärderna till de heliga orter, där Guds, Kristi och helgonens makt starkare uppenbarats än på den egna, fattiga orten. KyrkohÅ 1933, s. 115. Han märkte att hans resor ofta blev en vallfärd till platser där poeter och författare verkat och mediterat. Anderson Brev. 101 (2004).
-RESA. (†) ss. vallfärd företagen resa. Barckhusen Cotossichin 94 (1669). När visan talar om vallfärdsresor till Roma och Jerusalem, är detta riktigt från 1200-talssynpunkt. Ek SvFolkv. 136 (1924).
Avledn.: vallfärdare, m.//ig. (numera bl. tillf.) person som vallfärdar till helig ort, pilgrim; äv. i oeg. l. bildl. anv., om person som reser l. färdas för att besöka sevärdhet o. d.; jfr vallfarare. Skaror af högtidsklädde vallfärdare klättrade på alla sidor upp till Guds hus. Böttiger 6: 195 (1835). Bland de flitigaste vallfärdare till Abborrberget var ett gammalt original, som titulerades ”brukspatron”. Adelsköld Dagsv. 2: 71 (1900). Ett gyllene relikskrin, som vart sjunde år visas för vallfärdare. Grimberg VärldH 5: 387 (1931).
Spalt V 166 band 37, 2014