Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VAND, sbst.1, l. VANN, sbst.1, r. l. m. (Visb. 1: 49 (1572: liljevand), Möller (1790)), äv. n. (Salander Gårdzf. 155 (1727: Wan, pl.), Rothof 185 (1762: Humlewan, pl.)); best. -en; pl. -er (Rålamb 13: 28 (1690)) l. = (Salander Gårdzf. 155 (1727), Rothof 185 (1762: Humlewan)).
Ordformer
(van (w-, -aa-) 1689 (: Hummelwaan)–1797 (: Humlewan). vand (w-, -dh) 1572 (: liljevand)–1736. vann (w-) 1690–1814 (: Humle-vann))
Etymologi
[fsv. vander, kvist, spö; motsv. fd. wand (d. vånd), fvn. vǫndr (nor. vånd, nyisl. vöndur), got. wandus, ävensom det från nordiska spr. lånade eng. wand; sannol. i avljudsförh. till VINDA, v.]
(†) stjälk l. stängel o. d., särsk. om humlereva. När man har stackota Stänger, och Wan drifwer starckt i Högden, kan man den samma leeda till nesta Stänger och äfwen så ombinda. Rålamb 13: 28 (1690). Man (kan som avläggare) taga de stänglar och wan (av humle), som skiuta up och böja sig .. (o.) lägga öfwer dem god jord. Salander Gårdsf. 342 (1758). Möller (1790). — jfr LILJE-VAND o. HUMLE-VANN.

 

Spalt V 237 band 37, 2014

Webbansvarig