Publicerad 2014   Lämna synpunkter
VANKANT va3n~kan2t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. w-)
Etymologi
[liksom d., nor. vankant av lt. waankant l. t. wahnkante, ssg av wahn, bristfällig (se VAN-) o. kante (se KANT, sbst.). — Jfr VAN, sbst.2]
(i fackspr.) hos virke: ojämn l. oregelbunden kant (som utgörs av kvarstående rest av stockens (runda) yta), motsatt: fullkant. Möller (1790). Med afseende på byggnadsvirkes godhet gäller, att ju mera kärna det fyrkantiga virket har och ju mindre vankanter, desto bättre är det till timmer-arbete. Rothstein Byggn. 36 (1856). Vankant uppkommer å sågade eller skrädda virkessortiment, då det ursprungliga rundtimret är för litet för att ge skarpa kanter mellan de skrädda eller sågade ytorna. 2NF 30: 126 (1919). Tänk på att sätta brädan så att vankanten är bredast in mot väggen, så att den ofta sneda sidan är smalast längst ut mot rummet. GbgP 21/11 2011, Bil. s. 8.
Ssg (i fackspr.): VANKANT-SÅGNING. sågning(smetod) varvid förhållandevis stor vankant medtages (för bättre utnyttjande av virket i en andra sågningsomgång). Vankantsågningen uppkommer därigenom, att man vid kantningen tar ut bredden, så att virket ej blir skarpkantigt och sedan klyfver detta. Ekman SkogstHb. 171 (1908).
Avledn. (i fackspr.): VANKANTIG, adj. [jfr t. wahnkantig] särsk. om virke: som har vankant(er). Timmerarbetet står på .. (svaga) fötter. Aldrig ser man någon 4 kantig bjelke, alt trä är krokugt och wankantigt. Palmstedt Res. 71 (1779). Med utskottsbräder avses bräder, som äro helt och hållet vankantiga eller fulla med kvistar. FFS 1930, s. 666.

 

Spalt V 263 band 37, 2014

Webbansvarig