| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VANT van4t, sbst.1, n. (Rosenfeldt Vitt. 184 (1689) osv.) ((†) r. l. m. Sahlstedt (1773), Ahlman (1872)); best. -et; pl. = (Rålamb 10: 7 (1691) osv.) l. -er (Dalman 27 (1765) osv.) ((†) -ar Dalin Vitt. 6: 371 (1762), Fröding ESkr. 2: 130 (1893)); pl. best. -en (Rålamb 10: 7 (1691) osv.) l. -erna (Sturzen–Becker 2: 74 (1842, 1861) osv.) ((†) -arne Dalin Vitt. 6: 371 (1762); -ena Carlén Jungfr. 1: 107 (1848)).
1) sjöt. på segelfartyg: tåg (se TÅG, sbst.3) l. vajer o. d. med uppgift att stötta mast l. stång i sidled (o. delvis akteröver) (fäst i masten osv. o. i fartygets sida); jfr SPANT, sbst.1 4. Med want och med Bardun, med hufwudtåg och stag. Rosenfeldt Roo D 4 a (1672). Swiftningarne af wanten wedertages, jämwäl alla Talljerepen låssas något på emot winteren. Siöregl. 1741, 4: B 3 b. Manskapet skickades .. upp i vanterna på utkik. Lundgren MålAnt. 2: 95 (1858, 1872). Undermasterna och stängerna stöttas förifrån af stag och sidovägen såväl som akterifrån af vant. Wrangel SvFlBok 70 (1897). Fram på senvintern samlades alla medlemmarna i båtlaget för att förstycka segel, klä vant och tackel. Hasslöf SvVästkustf. 84 (1949). De hade siktat högt och när krutröken drev bort var vår rigg i trasor och stormasten hängde i vanten över relingen. Larsson LongJohn 249 (1995). — jfr BRAM-, FOCK-, KRYSS-, MESAN-, PUTTING-, STOR-, STOR-BRAM-, STÄNG-, UNDER-VANT m. fl.
2) tyg l. vävnad l. kläde o. d.; anträffat bl. ss. ssgsled, särsk. i VANTMAKARE o. ss. senare led i ssgrna LIN-, LINNEN-, SIDEN-VANT.
-KNOP. (förr) knop (se knop, sbst.1 1) använd vid reparation l. sammanfogning av vant. Vant-knop inrättas till afskjutna vants reparation, i det ändarne hopsmygas som vid splitsning, och sedan läggas 2 taljrepsknopar .. hvilkas ändar vidare tafsas och klädas. Roswall Skeppsm. 1: 63 (1803). —
-MANNING. (förr) handlingen att ett fartygs besättning ställer upp sig uppklättrad i vanten ss. hälsning o. d.; jfr manna, v.1 4 b. Nordenskiöld Vega 2: 396 (1881). När båtar av skilda distrikt möttes under segel ute på vidderna bjöd god örlogsrutin att de hälsade varandra med vant- och relingsmanning. VFl. 1928, s. 143. —
-SKRUV. redskap l. anordning (bestående av en hylsmutter med en skruv i vardera änden) för sträckning av vant l. stag o. d.; jfr skruv, sbst.1 d α, o. skruv-tackel. Jungberg (1873). Vid bordläggningen fäster man vanten med vantskruvar för att kunna justera dem efterhand. Elfman o. Ginsburg Båtäg. 91 (1960). —
-SLAGEN, p. adj. (förr) jfr drej-reps-slagen. Auerbach (1916). Fyrslaget, trosslaget tågvirke av tjärad hampa kallas även vantslaget, emedan forna tiders hampriggar tillverkades därav. Svensson HbSjömansarb. 14 (1941). —
-SPRIDARE. jfr spridare I 4 b. Gartz Segelsport. 46 (1919). Det vanligaste är ett par vantspridare vid eller strax under det övre fockstagets fästpunkt på masten. Elfman o. Ginsburg Båtäg. 89 (1960). —
-SPÄNNARE. (förr) jfr spännare, sbst.1 II 1. I stället för taljerep af hampa gjordes vantspännare af metall. TIdr. 1895, s. 103. —
-STEGE. (förr) av tåg o. träpinnar bestående stege som (på skepp med hög reling) leder från däcket upp till vanten. Matroserna .. stodo redan vid vantstegarne i lowart, färdiga att på nästa signal äntra upp i tacklingen. Gosselman SNAmer. 1: 39 (1833). —
-STEK. (förr) jfr stek, sbst.3, o. rull-stek, sbst.2 Vantstek .. användes med mycken fördel till fastgöring af en tross, som ögonblickligen skall kunna lossas. TIdr. 1882, s. 160. —
-STÅND. (förr) fästpunkt för vant på mast- l. stångtopp; jfr stånd, sbst.1 8. Stångens Längd är ifrån footen til wantståndet 4. trättonde delar af mastens Längd. Rajalin Skiepzb. 159 (1730). —
-TALJA. jfr talja, sbst.1 2. En vanttalja består av ett taljerep och tvenne jungfrublock, hvardera med tre runda hål i stället för skifvor. Bergdahl Antip. 151 (1906). —
-ÖGA. om på ett vant ss. öga formad bukt (se d. o. 3) avsedd att träs på masttopp o. d. Rajalin Skiepzb. 212 (1730). På toppen inkilas ett afrundadt timmer under kättingarnas parter för att vantögonen ej må skamfilas. VFl. 1907, s. 54.
Spalt V 272 band 37, 2014