| Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VE ve4, interj. o. sbst.1; ss. sbst. n., numera oböjl. (Upp. 9: 12 (NT 1526) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Asteropherus 5 (1609), Bååth EgilS 211 (1883)); pl. (†) = (Upp. 9: 12 (NT 1526), JMessenius i HB 1: 107 (1629)) l. -n (CupVen. A 2 b (1669)).
I. (utom i ssgrna VE-KLAGA, VE-KLAGAN o. VE-ROP numera i sht skämts.) ss. interj., för att ange förutsägelse l. önskan l. hot om olycka l. negativa följder o. dyl. l. (beklagande) medömkan o. d. (med den som drabba(t)s) l. självömkan l. sorg l. fasa o. d. för egen räkning; särsk. i förb. med dels (o. i sht) substantivisk l. pronominell bestämning som anger den som förutsägelsen osv. gäller (jfr b), dels att-sats som klargör orsakssammanhanget (se särsk. c; jfr a), dels ytterligare ve l. annan (beklagande) interj. (se särsk. a, c); numera ofta med mer l. mindre förbleknad bet.; jfr II 1 slutet. Vee idher scrifftlärdhe och phariseer. Mat. 23: 13 (NT 1526). We mig iag arme man, / the mig så lenge för wenner haff(ue)r varit / the see mig nu rætt alz inth(et) ahn. Visb. 1: 97 (1581). We bort det aset, som så illa sig utskiämt. Wrangel Snöhv. 38 (1737). Trefaldt ve dig! – Ty han var din fader; / Och du kunde dock .. Se de blodbestänkta hjulen krossa / Grånad tinning. Wennerberg 1: 110 (1881). Dessa grova och .. ogudaktiga sällar, som .. en annans verk förtala och försmäda, men ve dem om de ej besinna sig. KyrkohÅ 1928, s. 212. — särsk.
a) i förb. med orsakssammanhanget specificerande rel.-sats utgörande attribut i den substantiviska l. pronominella bestämningen, särsk. (o. i sht) sådan med den ss. huvudord; jfr b. We, we, we them som boo påå iordenne. Upp. 8: 13 (NT 1526). Therföre säger Salomon: Wee thet land, hwilkes Konung är itt barn .. och låter sitt rådh Landet regera. Forsius Fosz 111 (1621). Nej, ve den som minnes. Bellman (BellmS) 1: 86 (c. 1770, 1790). Ve då den läkare som .. ej underkastar sin behandling .. passande modificationer. Hygiea 1840, s. 527. Ve den som inte följde scenanvisningarna. Englund Silverm. 120 (2006).
b) (numera bl. tillf.) i förb. med bestämning inledd av prep. över o. med styrt led angivande den (l. det) som förutsägelsen osv. gäller, med oklar avgränsning från II 2; äv. i anv. som motsvarar a; jfr II 1 slutet, 2 a. Wee offuer all then ondskos styggelse. Hes. 6: 11 (Bib. 1541). Ve öfver den författare, som skulle tillåta sig att på scenen hopgifta en narraktighet .. med en egenskap värd menniskors aktning. 2SAH 2: 313 (1802). Ve öfver hela min slägt! Lidforss DQ 1: 157 (1888).
c) utan bestämning som anger den (l. det) som förutsägelsen osv. gäller, ofta närmande sig l. övergående i uttryck för mer allmänt beklagande o. d., ungefär liktydigt med: ack (se d. o. I 1 a (l. 2)). Ah wee at wij så syndat haffue. Klag. 5: 16 (Bib. 1541). Ach Wee / hwad är thetta för itt Lefwerne / hwar aldrigh feelas Jämmer och Sorg. Preutz Kempis 282 (1675). O! we! Thet sliter redan i lederne, då jag .. tænker (på resan). Lidén FörtrBr. 244 (1775). Ack så sköna drömmar! Ve, en sådan verklighet som jag nyktert en dag fann mig leva i. Axelsson Honungsvarg. 15 (1984).
II. ss. sbst.
1) (†) om verop l. veklagan o. d. Ach ach Jemmer wee, blifwer ändan, och Lyckten å Leken. Stiernhielm (SVS) I. 2: 29 (c. 1654). Det mål, på hvilket våre medbröders ve och tårar träffa kunde. 2RARP 14: 24 (1743). Här är så mången brant att jemna, / Så många ack, så många ve. CVAStrandberg 1: 206 (1861). Rydberg Faust 78 (1878). — jfr KLAGE-VE. — särsk. i förb. med sådana verb som ropa; i vissa språkprov utan klar avgränsning från I (ss. citerad interj.); särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. över (motsv. I b); jfr 2 a slutet. Ther war vthi (brevet) scriffuit Klaghan, Ah och Wee. Hes. 2: 10 (Bib. 1541). Hwad klagan, ach, och wee, / Som hördes i all rum. Stiernhielm Jub. 11 (1644, 1668). Ett weh! är utropadt öfwer wåldswerkaren. AJourn. 1815, nr 86, s. 4. Han ropar ve över detta släkte, som tror mer på Innocentius III än på evangeliets lära. KyrkohÅ 1937, s. 113.
2) (utom i a slutet o. b slutet numera mindre br.) (sorgtyngda l. smärtsamma förhållanden av) olycka l. ofärd l. kval o. d.; i sht förr äv. om rent kroppsligt lidande, förr särsk. i uttr. röda ve, rödsot, dysenteri; förr äv. konkretare, om enskilt tillfälle med sådana förhållanden. It wee är framfaret, och sy, här kommer än nw tw annor wee effter. Upp. 9: 12 (NT 1526). Eblandh Knechterne ther j Wijborgh, skall och wancke then siwckdom ssom man pläger kalle Rödhe wee. HFinlH 8: 371 (1555). Vnder Tungan skal tu twå Ådrar see, / De borttaga tigh Tändernas wee. Bondepract. C 4 b (1662). Ther Jesus full af we, / Försmäcktande af ångst, nedfaller platt til marken. Brenner Pijn. 26 (1727). Från Gustaf Wasa hafver mer än tre århundraden förflutit, som bragt mycket ve öfver Sveriges bonde. GHT 8/4 1873, s. 2. Det var .. ingen, som klagade högt sitt barnsliga ve. Malmberg Åke 86 (1924). Ps. 1986, 137: 5. — jfr BRÖSTE-, HJÄRTE-, LÄND-, SJÄLA-VE m. fl. — särsk.
a) samordnat med ord l. uttr. som (mer l. mindre pleonastiskt) betecknar annat liknande förhållande; jfr VE-KLAGAN b. Hwar the ther vdinnen forsumelige äre, wil them en hard doom och jtt gräseligit we öffuerfalla. OPetri 1: 522 (1528). Låt thet doch icke längre skee / At osz så qwäl wår sorg och wee. Ps. 1695, 79: 8. Icke vill han låta sitt liv för detta (spel)brädes skull, sig själv till vånda och evigt ve. Moberg Rid 126 (1941). — särsk. (fullt br.) i uttr. ve och förbannelse; äv. med kvardröjande bet. av 1 slutet, i förb. med verbet ropa; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep. över (motsv. I b). På domedag skola (barnen) ropa we och förbannelse öfwer sina ogudachtiga föräldrar. Swedberg SabbRo 521 (1658, 1710). De ogudachtigas wägar .. förorsaka dem we och förbannelse. Lagerström Bunyan 2: 74 (1727). Det fanns de .. som .. svuro ve och förbannelse över den usling som vågat beställa in en flaska vichyvatten för 25 öre. Zetterström Dag 59 (1946).
b) samordnat med ord l. uttr. som betecknar mer l. mindre motsatt förhållande (ss. välmåga l. välstånd o. d.); särsk. i uttr. lust och ve. Moses hade icke mer, än en staf; Christi tienare hafwa twänne, Lust och We, Lagen och Evangelium. Spegel Pass. 446 (c. 1680). Hvad som i dag utsås .. för att spira upp till hvete eller ogräs, fröjd eller ve för kommande slägten. Klockhoff ESkr. 129 (1866). — särsk. [sannol. efter t. wohl und weh] (fullt br.) i sådana uttr. som ngns väl och ve, sammanfattande, om (ngns) med- o. motgångar l. öde o. d., särsk. i fråga om att ngt är avgörande för utfallet härav. Vårt ve eller väl ankommer nu .. på oss sielfva och vår enighet. 2RARP 13: 4 (1742). De Mägtiga här på jorden, i hwilkas händer Försynen lade Folkens wäl och we. Hasselroth Campe 67 (1794). När nyss du lärde mig att känna / Ett högre ve och väl. Qvanten Dikt. 131 (1880). Den naturvetenskapliga forskningen, hvars väl och ve det i första rummet gälde. Annerstedt Rudbeck Bref CXCVII (1905). Tidigt har han lärt sig att hans väl och ve .. kommer att vara avhängigt hans förmåga att förstå människors avsikter. TioHundar 193 (2009).
c) i uttr. göra ngn l. ngt ve, orsaka olycka osv. för ngn l. ngt; bedröva l. smärta ngn; skada ngn l. ngt. Sorg och fattigdom gör hiertana wee vti anfect(n)i(n)gene offuer mottona. Syr. 38: 20 (öv. 1536). Th(et) giorde thå hertig Johann wee, At han så skulle knäfalle. Hund E14 452 (1605). Mars snö gör frukten ve. AntT VII. 2: 29 (1883).
(II 2) -FYLLD, p. adj. (numera mindre br.) = -full; äv. i överförd anv. Vindarna sjunga .. ett vefylldt rekviem utan ord. Söderberg Dikt. 78 (1901). En suck så djup ur vefyldt hjärta. VLitt. 2: 437 (1903). Östergren (1967). —
(I, II 1) -KLAGA. (numera bl. tillf.) medelst verop l. känslosamt l. högljutt l. fördömande klaga (över ngn l. ngt); äv. i överförd anv., om ngt som uttrycker sådan klagan; jfr klaga, v. 1. Linc. Cc 5 a (1640). Oss äfven det höfs .. / Att Erinyens hemskt veklagande sång / Uppstämma. Alexanderson Sept. 51 (1868). Nu kände jag mig stum och ur stånd att veklaga. Combüchen Byron 387 (1988). —
(I, II 1) -KLAGAN. veklagande; särsk. samordnat med ord l. uttr. betecknande annat yttre uttryck för sorg l. smärta o. d. (jfr b); jfr -rop. Grååt, skrään och weklagan. AAAngermannus FörsprKyrkiost. A 3 b (1587). Under böndernas knot och veklagan utskrevs hästar för arméns behov. Sund LanthSon 423 (1997). särsk.
a) i förb. med prep.-attribut inlett av över o. med styrt led betecknande den l. det man är missnöjd med. Till att undhfly veklagan öfver migh. Rudbeck d. ä. Bref 1: 58 (1670). Deras veklagan över hennes sjukdom, över att barnen voro borta. Wägner Sval. 261 (1929).
b) samordnat med ord l. uttr. betecknande sorgfyllt o. d. tillstånd, särsk. (o. i sht) sorg; jfr ve II 2 a. Effter såsom wij .. vthi stoor Sårg och weeklagan faldne äre. SthmStadsord. 1: 22 (1633). —
-MODIG, se d. o. —
(I, II 1) -ROP. rop innehållande interj. ve l. däremot svarande (känslo)innehåll; äv. dels ungefär liktydigt med: veklagan, dels i mer l. mindre bildl. anv. (De) fara sijn koos medh itt wee roop. PErici Musæus 1: 15 (1582). De arma fångarnas verop och jemmer utbytes mot konungens stolta språk och hoffolkets dans och glädjesånger. Crusenstolpe Mor. 2: 356 (1840). (Andra) ropade .. sitt verop över vad de kallade utländsk flärd och ytlig salongskultur. SvFolket 7: 39 (1938). —
(II 2) -STÅND. (†) tillstånd av olycka l. ofärd l. kval o. d.; jfr stånd, sbst.1 11. RARP 16: 282 (1697). Deremot kunna andre, hwilke antagit egta Ståndet såsom et westånd, sedermera erkänna alla goda stunder för en oförmodad winning. Weise 1: 206 (1769).
Spalt V 595 band 37, 2014