Publicerad 2014 | Lämna synpunkter |
VEDE, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
(†) (byte l. fångst av) jakt; villebråd; äv. mer l. mindre bildl. Later ingen tagha idher wädhit j frå, medh föregiffuen ödhmiwkheet och ängla andeligheet. Kol. 2: 18 (NT 1526; Bib. 1541: Lönen). Såsom tu slepper foghlen vthaff henderna, så mister tu ock wenen, och fåår honom aldrigh medh någrahanda weedhe igen. LPetri Sir. 27: 22 (1561). (Han sade) at han ingen tijende pläghar af them fåå af theras fiske och wedhe. VDP 8/2 1621. På blixten samma pil i hennes hjärta står, / Och hon det wede blef hwarefter skytten jagat. Strand Tidsfördr. 1: 16 (1763). — jfr FÅGLA-VEDE.
-VERK. [fsv. vedhevärk] (†) jakt; villebråd. Ridende, Skiutende, Jacht och Weigdewärk. Brahe Oec. 21 (c. 1580; uppl. 1971). (På fälten vid Tokay) är stoor myckenheet aff allehanda Willbrådh och Weidewärck. Rålamb Resa 13 (1658, 1679). Ihre (1769).
Spalt V 634 band 37, 2014