Publicerad 2017   Lämna synpunkter
VENERERA, v. -ade.
Etymologi
[jfr fr. vénérer; av lat. venerari, dyrka, vörda, avledn. av venus (gen. -eris), kärlek, till samma s-stam som i VÄNSTER, adj., o. i sanskr. vánas, lust, till den rot med bet.: tycka om, som äv. föreligger i VÄN, sbst. — Jfr VENERABEL, VENERATION, VENERISK, VENIA, VENUS-]
(†) visa vördnad för (ngn l. ngt), (hög)akta, respektera; äv.: hedra (se HEDRA, v. 3), ära. På dhen ene sijden var E. Kongl. M:ttz breff och befallning, dhen jagh var skyldig att venerere, och på andre sijden medels-, quarteer- och rådhlössheet att stellet i vercket. AOxenstierna 5: 484 (1630). Såsom thet är skäligt att venerera H. F. N:de och dess barn. RP 3: 159 (1633). Nob. h:r Hans Kafle begiär at få venerera Kongl. May:tz födelsedag i Junii månad med en tiänlig underdånig oration. UUKonsP 22: 64 (1697). Auerbach (1916).

 

Spalt V 697 band 37, 2017

Webbansvarig