| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VERBIAGE vær1bia4ʃ, n.; best. -et.
(i vissa kretsar) om rikt o. innehållslöst ordflöde. Tomt verbiage. KyrkohÅ 1916, s. 186 (1798). Jag erkänner hans verbiage; men han saknar dock icke förmåga att utreda en sak. Tegnér Brev 9: 130 (1839). Men det är verbiage! Dravel! DN 20/7 1983, s. 4.
Spalt V 715 band 37, 2017