| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIKTA vik3ta2, v.2 -ade.
(numera bl. tillf., vard.) refl.: göra sig viktig, ”malla sig”. Landsm. XVIII. 8: 46 (1900; anfört ss. skolpojksuttr. fr. Uppsala). Vikta sig som en tupp på en sopbacke. Lidman Tvedr. 71 (1913). Så här har han sprungit å viktat sej för varenda ny flicka här. Nordström Amer. 260 (1923). (Tvillingarna) babblade så ivrigt och viktade sig så beskäftigt att de kringsittande måtte le. Bergman LBrenn. 204 (1928). De äldre kamraterna viktade sig alldeles gruvligt över att de ”hade sammanträde i SSUH”. SvD(B) 1945, nr 5, s. 12.
Spalt V 1008 band 37, 2017