| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VIOLA vi4ola l. viå4la, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Norlind AMusH 547 (1922) osv.) ((†) -er Dalin (1855), Wegelius MusH 287 (1892)).
mus. altfiol (jfr BRATSCH); i sht förr äv. benämning på andra stråkinstrument. Viola .. (dvs.) alt-violin; men man skrifwer wanligen ordet: Alto. Pfeiffer (1837). Altfiolen, viola, skiljer sig från fiolinen genom en något större korpus och saknar dennas högsta sträng, hvaremot han har en ännu djupare sträng. UB 2: 516 (1873). Violinerna (är) delade i två själfständiga stämmor, hvaremot violer, violonceller och kontrabaser spela samma stämma i tre olika oktaver. Wegelius MusH 287 (1892). Att hela satsen saknar violinstämmor och melodien ligger i violan. RöstRadio 1933, s. 472. Viola .. (dvs.) den ädla instrumenttyp, som uppkom ur lirorna vid början av 1500-talet eller kanske ännu tidigare. Svensson Stauder Musikinstr. 48 (1958). — särsk. om orgelstämma som imiterar altfiol. Viola .. är en ofta förekommande tennstämma med mjuk, strykande ton. Hennerberg o. Norlind 1: 123 (1912).
Spalt V 1307 band 37, 2017