| Publicerad 2017 | Lämna synpunkter |
VOLTIGÖR vol1tiʃœ4r, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
1) person som utför voltige (jfr VOLTIGE-RYTTARE); förr äv. dels allmännare, om person som gör volter o. d., dels om lindansare på slak lina (anträffat bl. i ordböcker). Voltigörens stående i sadeln. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 37 (1836). Jag har framlefvat min första barndom bland lindansare, voltigörer och konstberidare. AB 1/3 1850, s. 2. Dalin (1855; om lindansare). Det skulle vara en sensation om någon svensk voltigör lyckades ta sig in bland de tolv bästa som går till den individuella finalen i voltige. DN 25/7 1990, s. D12.
2) (om ä. utländska förh.) om ett slags lätt infanterist i franska armén. Den 2 Juli intog en af Hertigens af Rivoli Adjutanter med 500 Voltigörer .. Qvarnön. KrigVAH 1809, s. 87. Om infanteriet är 1, så består 1/5 af lätt infanteri, voltigörer och fot-jägare. Sylvan Vial 1: 197 (1863).
Spalt V 1549 band 37, 2017