Publicerad 2019   Lämna synpunkter
VÅNA, v.2 -te. vbalsbst. -ANDE, -ING (ss. senare led i ssgrna när-, sam-, samman-våning); -ARE (ss. senare led i ssgrna inne-, om-vånare).
Ordformer
(von- (w-, -oh-) 1588 (: vonachtige)–1677. vån- (w-, -åh-, -åå-) 1563 (: wånhafftigh)–1752 (: vånhus))
Etymologi
[av mlt. wonen l. t. wohnen (se VÅNING). — Jfr BEVÅNA, BIVÅNA]
(†, utom ss. senare led i INNE-VÅNARE) bo l. vara bosatt (ngnstans). Thesze .. twå godhe mend, bolfaste och wonende borger(e) i Stockholm. 2SthmTb. 4: 268 (1573). Till Huusshyra, för det huuset Sahl. S(vä)r Fader i Wonte. BoupptSthm 1676, s. 1291 b, Bil. (1677). — jfr IN-, SAMMAN-VÅNA o. NÄR-, SAM-VÅNING.
Ssgr (†) (Anm. Vissa av de under våning anförda ssgrna kan möjl. äv. hänföras hit): A: VÅN-HUS. (vån- 1638–1752. våne- 1654–1659) [jfr t. wohnhaus] boningshus; jfr -stuga o. vånings-hus 1. Att .. (riksamiralen) skulle vplåta Ridderschapet och Adelen sitt Wohnhus. RARP 3: 50 (1638). Inquarteringspenningar till constaplar och handtvärckare af artilleriet, då de äro förlagde i Cronans baraquer och vånhus. 2RARP 18: 286 (1752). —
-RUM. (vån- 1721. våne- 1736) boningsrum; jfr -stuga o. vånings-rum. Att honom så wähl som de öfrige Myntte betiente måtte bestås nödige WånRum på Myntehuuset. HdlCollMed. 28/1 1721. Triewald Förel. 2: 111 (1736). —
-STUGA. [jfr t. wohnstube] boningsrum (jfr stuga 1 o. -rum); äv.: boningshus (jfr stuga 2 o. -hus). 1 wåån stuga med kam(m)ar och windh. BoupptSthm 1675, s. 122 a (1674). Ehuruwäl Wårt Cammar-Collegium .. har gifwit Osz anledning att bestå sådane hus för Tullbetienterne, nemligen en tullstuga, en wånstuga, kiökskammar och en förstuga; Så (osv.). Stiernman Com. 4: 605 (1684).
B: VÅNE-HUS, -RUM, se A.
Avledn. (†): VÅNAKTIG, adj. [jfr mlt. wonachtich, wonaftich] = vånhaftig. Att andre haffwe sagtt honom ware wånafftigh i Lübecke. HH XIII. 1: 305 (1567). Medh wånachtige och andre nödige hws .. bebyggia. Stiernman Com. 2: 640 (1650). —
VÅNHAFTIG, adj. [jfr mlt. wonhaftich, ä. t. wohnhaftig (t. wohnhaft)] boende l. bosatt (ngnstans); äv. om hus o. d.: som passar att bo i, beboelig; jfr vånaktig. HH XIII. 1: 330 (1563). Kongl. M:tt håller skähligt, att alle ödestompter i Städerne, vthan lengre drögzmåhl måge bebyggia med wånhafftige och andre nyttige huus och byggningar. Stiernman Riksd. 1158 (1650). I Rewell der hon wåhnhafftig är. BoupptSthm 1672, s. 307 a.

 

Spalt V 1728 band 38, 2019

Webbansvarig