| Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄGRA vä3gra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
1) motsätta sig l. inte gå med på l. neka (att göra ngt); äv. dels med sakobj. (dels pronominellt sådant som syftar på inf.-förb., dels obj. utan sådan syftning (se a)), dels med utelämnad l. underförstådd inf.-förb. (l. utelämnat osv. obj.); förr äv. dels refl. (se c), dels med bestämning bestående av att-sats; jfr FÖRVÄGRA 1, NEKA, v.2 4. Jag vägrade svara på hans enträgna fråga. RA I. 2: 65 (1562). (Den ry. kommendanten) hade wägrat, at the för någon deel, skulle låta the Swänske bekomma Fästningen. Widekindi KrijgH 237 (1671). (De) begärde .. at Han måtte resa med dem til Stockholm .. I början wägrade Han det aldeles. Loenbom Stenbock 3: 57 (1760). Se’n Troja fallit, han lifvet / Vägrar att köpa med flykt ur sitt land. Adlerbeth Æn. 48 (1804). Jag svär .. att lägga .. edra hufvuden för mina fötter .. om J vägren att dricka skålen för vår rättmätige kejsare. Rydberg Ath. 164 (1859). Det där vägrar jag kategoriskt att tro på! Gustaf-Janson ÖvOnd. 88 (1957). Visst hade det .. varit på tal att de skulle bo hos mig under sommaren, men flickan hade vägrat. FemFinFörf. 24 (1974). — jfr FÖR-, TOTAL-VÄGRA. — särsk.
a) med sakobj. som inte syftar på föregående l. underförstådd inf.-förb., särsk. dels bön l. begäran o. d.: motsätta sig l. avslå, dels gåva l. erbjudande o. d.: säga nej till l. avböja l. tillbakavisa. Hwadh som en obidin förährar .. wägra tuchteliga. Schroderus Comenius 876 (1639). Lybeckarne .. wägrade Svenska waror i betalning. Dalin Hist. III. 1: 145 (1761). Han vägrade enständigt detta anbud. CFDahlgren 5: 109 (1833). Han fick .. veta, att talmannen ärnade vägra proposition på hans yrkande. VL 1894, nr 34, s. 2. Riksdagens rätt att vägra anslag. SvRiksd. 12: 350 (1934). Vägra inte intervjuer. Sundman AndréeLuftf. 55 (1967). — jfr MAT-, VAPEN-VÄGRA o. ED-VÄGRANDE. — särsk. med indirekt personobj.: inte bevilja l. tillåta l. medge l. ge (ngn ngt som denne ber l. anhåller om l. gör anspråk på o. d.); särsk. i uttr. vägra ngn sin hand (se HAND 2 b μ), förr äv. med sakligt indirekt obj., i uttr. vägra ngt rum (se RUM, sbst.3 4 j β); äv. dels med direkt obj. bestående av inf.-förb., dels med saksubj.; jfr FÖRNEKA 5, FÖRVÄGRA 2. G1R 5: 107 (1528). Ingen målzman hafwe wold at wägra gifftwuxen möö lagligit giffte. Lagförsl. 305 (c. 1606). Låge du än så djupt och hårdt fängslad i dina synder, at ock ditt egit samwete wägrade dig all nåd och barmhertighet af Gud. Borg Luther 2: 505 (1753). Du, vars hela liv är en kamp för frihet och självständighet, kan icke vägra dina lärjungar att förfäkta sin mening. ZTopelius i Konstnärsbrev 1: 172 (1861). Att regeringen i London vägrade mig tillstånd att från Indien resa in i det förbjudna landet. Hedin ErövrTibet 208 (1934). Kyrkoherden .. vägrade honom nattvarden. Nilson MessTräb. 160 (1990). jfr FÖR-VÄGRA o. O-VÄGRAD.
b) om häst: inte vilja hoppa; i sht ss. vbalsbst. -ing (jfr f), särsk. konkretare. SD(A) 1894, nr 247, s. 10. Vägrar hästen framför ett hinder eller försöker att vända, skall ryttaren hålla fram honom för skänklar och säte. RidI 1897, s. 135. Spännande värre blev det med svåra kullridningar och massor av vägringar. SvD(A) 12/9 1960, s. 3. (Ryttaren) fick fyra vägringar med sin Cyklon. SDS 29/7 1990, 3: 5.
c) (†) refl.; äv. i utvidgad anv., med saksubj. (jfr d); jfr NEKA, v.2 4 e α. HH XIII. 1: 119 (1564). Sedann hafuer hon dragit thill Jöns Korps gårdh och bedit hustro Anna .. gömme nokre hennes kläder, huilket hon wägrede sigh. VadstÄTb. 167 (1592). Almogen wägrar sig ey kunna ofra öfver 8 öre s(ilvermynt) hvar gång. VDAkt. 1694, nr 562. K. Erik wägrade sig at öfwerlämna länet på sådana wilkor. Lagerbring 1Hist. 2: 501 (1773). Hennes läppar vägrade sig .. att uttala hvad hennes själ upprepade med tusen röster. Bremer Nina 530 (1835). Jesus Christus, som var oskulden sjelf, har icke vägrat sig att för mig dö en ännu mycket grymmare död. Bremer GVerld. 4: 74 (1861). — särsk. i uttr. vägra sig till l. åt, äv. (i)från l. (ut)i l. över, (att göra) ngt. SvTr. 4: 560 (1566). Doch lickwell .. haffue vij oss uthi de Danske Commissariers naboerlige begeren icke vägre velett. AOxenstierna 2: 98 (1612). Effter dhe eij orsaak haffve mehre än andra att vägra sigh öffver hvadh som på en almän rijkzdagh tilförende är bevilljat. RP 3: 11 (1633). Wår Triewald vägrade sig väl i det längsta från et steg, som han ansåg för ganska betänkeligt. Dalin ÅmVetA 1743, s. 19. Fri man vägre sig dock åt en så förnedrande härnad! Valerius 1: 228 (1824). Han skulle hviska, men röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället. Strindberg Hems. 150 (1887).
d) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., med saksubj. som tänks ss. mer l. mindre levande o. självbestämmande, särsk. kroppsdel l. maskin o. d.; jfr c. Sömnen vägrade infinna sig. Lehnberg Pred. 1: 43 (c. 1800). Än vägra jordbrukarens tegar att bära utsädets frukter. 2SAH 12: 269 (1826). Ångaren ”Ina” .. strandade i onsdags morse vid Möens klint. Maskinen vägrade att göra tjenst. Kalmar 11/5 1900, s. 1. Nu kände de femton männen .. hur benen vägrade att bära dem. Malmqvist BerTräskmark. 1: 322 (1976). — särsk. (numera bl. ngn gg) om segelfartyg som (på grund av för låg fart l. hög motsjö o. d.) inte kan förmås vända genom vinden; särsk. i sådana uttr. som vägra i vändningen (jfr VÄNDA, v. VI 1 c) (äv. (o. numera i sht) mer l. mindre bildl.); jfr NEKA, v.2 4 f α slutet. Widegren (1788). Skulle något Fartyg under vändandet vägra, så bör det samma sacka i Lä och intaga Linien akter om aktersta Fartyget. SignalBrArméenFl. 1796, s. 19. Rodret kom ned, men fartyget vägrade i vändningen och drev i land. VFl. 1936, s. 16. Vägra i vändningen tjänade inte mycket till, förstod jag, så jag gav med mig så småningom. Gustaf-Janson Toffl. 310 (1964).
e) (numera mindre br.) i p. pr. i adjektivisk anv., om (gen)svar o. d.: nekande l. avböjande; jfr NEKA, v.2 4 f γ β′. Jag vågar i djupaste underdånighet bönfalla, att Eders Durchlautighet ej må fatta ett vägrande beslut. HH XXVII. 2: 97 (1809). Ett påfligt sändebud .. uppvaktade .. (Karl XII) med en begäran om utleverering af heliga Birgittas reliker utan att låta förbluffa sig af hans vägrande svar. Hjärne K12 179 (1902).
f) (numera bl. tillf.; se dock b) ss. vbalsbst. -ing: vägran. Att skicka osz samma guld vtann all veijring eller skotzmål. G1R 6: 8 (1529). Allfaders borg! Förskoning / Du skänker, utan vägring, / Från stormars hot, liksom från lustars hägring. Atterbom SDikt. 1: 94 (1811, 1837). Gif wika; – / Så framt med enwis wägring I ej wiljen / Er konung mörda och förstöra riket. Hagberg Shaksp. 4: 190 (1848). — jfr ANSLAGS-VÄGRING.
2) (†) förneka l. bestrida (ngt); särsk. med obj. bestående av att-sats. De öfrige p(enninga)r, som henne sökes påbörda, wägrar hon i yttersta, at hon an(n)ammat. VRP 17/3 1733. Kunnandes H(er)r Inspectoren Eklin, icke wägra, at han ju haft sine dörrar undertiden lyckta. VRP 9/10 1736. Oberäknad den verkan .. som dessa krig (dvs. korstågen) .. hade gemensam med andra, kan det tillika ej vägras, att det påfveliga intresset och folksfanatismen utgjorde deras orsak och befordrings-medel. LBÄ 23–24: 48 (1799).
VÄGRARE, m.//ig. person som vägrar ngt; i sht ss. senare led i ssgr (särsk. i fråga om samhällelig plikt o. d.); äv. till 1 b, om häst. AB 21/11 1840, s. 2. Envisa vägrare framför hinder måste öfvertalas med alla medel, och sporrar och spö få då ej sparas. Balck Idr. 1: 280 (1886). Den envise vägraren, som tre gånger uppfordrats att lyda order, blev .. nedskjuten på stället. Estlander 11Årt. 4: 261 (1927). jfr krigstjänst-, samvets-, skatte-, skol-, total-, vapen-vägrare m. fl.
Spalt V 1941 band 38, 2019