Publicerad 2019 | Lämna synpunkter |
VÄJA väj3a2, v., förr äv. VÄGJA l. VÄGA, v.4 -er, -de, -t, -d (Gl1Kor. 10: 29 (NT 1526: wäyer, pr. sg.) osv.); förr äv. -ar, -ade, -at, -ad (Bullernæsius Lögn. 19 (1619: wäijar, pr. sg.), Norlind AMusH 447 (1921: vejade, ipf.)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (tillfälligt) avvika från tilltänkt färdväg l. kurs o. d. för att undvika (sammanstötning med) ngn l. ngt som utgör hinder l. fara l. riskerar att skadas vid framfarten; äv. övergående i bet.: lämna företräde; äv. oeg., om ngt sakligt (ss. väg l. mur l. våg o. d.) vars sträckning l. formation anpassas efter l. påverkas av hinder i omgivningen; äv.: gm förflyttning (utan tanke på tilltänkt väg) söka komma l. slippa undan (stöt l. slag l. fara l. fiende o. d.), ibland närmande sig bet.: retirera; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av för (förr äv. tr., med direkt obj.) angivande den l. det som undviks; äv. bildl. (se b); förr äv. refl. (se a). Fordon ska väja för gående som befinner sig på obevakat övergångsställe. Han wäjer huarken beker heler åå. Visb. 3: 68 (c. 1635). Slåss och väja för stötar. Adlerbeth HorSat. 87 (1814). (Rolf) märkte sveket, sköt mot Adils: spjutet darrar i furuvägg. / Adils väjde med hast, i pelarns löngång undan han vek. Melin Huml. 83 (1882). Det fartyg, som väjer, bör undvika att gå för om det andra. UFlott. 2: 111 (1904). Här hade vägen väjt för en tusenårsek. Combüchen Byron 241 (1988). Förare som har väjningsplikt skall tydligt visa sin avsikt att väja genom att i god tid sänka hastigheten eller stanna. SFS 1998, nr 1276, s. 2624. Som en installation, tänker Gunilla när hon väjer för gympadojor och strandsandaler (på hallgolvet). Flygt Verkan 39 (2004). — jfr FÖR-VÄJA. — särsk. i mer l. mindre bildl. anv., särsk.: vika undan (för ngn l. ngt) l. (söka) hålla sig undan l. borta (från ngn l. ngt); förr särsk. med direkt obj.: undvika l. sky (ngn l. ngt); särsk. i förb. med mer l. mindre liktydigt verb; förr äv. refl. (se slutet). At .. (Kristus) är en Herre öffuer dieffuulen, och at dieffuulen för honom moste wäya och vndanwika. LPetri 2Post. 204 a (1555). Somlige wäije och att the huarcken vtköre dynge eller träde, Meden Prestemothet är. Brahe Oec. 142 (c. 1580; uppl. 1971). Menniskian naturligen vndflyr sweek och falskheet, så mycket hon förmår, wäijar och wachtar sigh för Lögnenes wilfarelse. Bullernæsius Lögn. 19 (1619); möjl. till slutet. Kung bör wäja hwad hälst har sken af ogudliga gerning. Nicander KonStyr. 7 (1760). Stjernhjelms tunga väjde icke den allsmägtige gunstlingen, icke ens drottningen sjelf. Fryxell Ber. 14: 85 (1846). Många gånger väjer man för sanningen därför att konsekvenserna blir så svåra. Henschen SkuggBrott 29 (2004). — särsk. (†) refl. En Kruka på et lass blef packad vid en gryta. / På vägen hörde man det svaga leret skryta .. (Krukan) väjar sig likväl, när vagnen börjar skaka, / Och söker i et hörn sig maka. GFGyllenborg Vitt. 2: 212 (1795).
2) (†) hedra l. vörda (ngn l. ngt); äv. närmande sig l. övergående i bet.: värdera högt; särsk. i förb. med mer l. mindre liktydigt verb. Balck Ridd. F 1 b (1599). Apostlen Paulum the säya / Hans Schriffter the myckit wäya. Prytz G1 H 2 a (1621). Hvar och een skall skyldig vara them tillbörligen veya och vyrda. KOF 3: 166 (1682). Den all sanning will uthsäija / Han bör wist eij lifwet wäija. Celsius Ordspr. 1: 221 (1708). Ihre 2: 1056 (1769).
VÄJA UNDAN10 32, äv. 10 40. vika undan l. åt sidan; äv. bildl.; jfr väja av. Iach wäyer vndan honom till wilia. Gl1Kor. 10: 29 (NT 1526). Wäje den undan, som farer backe upföre. AdP 1800, s. 424. Han väjer undan genom att förklara, att han saknar kompetens att döma därom. KyrkohÅ 1929, s. 101.
-REGEL. (i förordning stadgad) regel (se regel, sbst.1 II 1 b) gällande väjningsplikt. SvD(A) 2/7 1897, s. 1. Väjnings- och styrningsregler inlärdes praktiskt (i sjömansskolan), rorgången började redan första dagen. VFl. 1924, s. 105. —
-SKYLDIG. som har väjningsplikt. AB(A) 19/8 1929, s. 6. Cyklist som närmar sig en väg bör väja för fordon, ifall det inte finns trafikmärke som säger att fordonsföraren är väjningsskyldig. Hufvudstadsbl. 4/4 1996, s. 6. —
-SKYLDIGHET~102, äv. ~200. väjningsplikt. SvD(A) 9/7 1897, s. 1. Polisen .. fann ingen anledning att rapportera vårdslöshet i trafik, trots att den utkörande bilisten hade väjningsskyldighet. GbgP 6/12 1995, s. 13.
Spalt V 1945 band 38, 2019