| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
YRA y3ra2, v.2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ÖRA œ3ra2, v. -ade (UHiärne 2Anl. 108 (1702: yrar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. sg. yr Juslenius (1745); -er ÖB 30 (1712; i rim). — ipf. yrete 2Saml. 13: 22 (1687). — p. pf. örder KultHM 3: 72 (i handl. fr. 1706)). vbalsbst. -ANDE.
1) (†) motsv. YR, adj.2 1: tala l. uppträda ss. i sinnesförvirring; vara sinnesförvirrad l. förryckt l. från vettet; äv.: visa ursinne l. uppträda våldsamt, rasa (se RASA, v. II 3, 4) (jfr SVÄRMA 4); äv. bildl., om ngt sakligt (se slutet); i vissa språkprov utan klar avgränsning från 2, 3. En dehl (av allmogen) yrete, En dehl suckade. 2Saml. 13: 22 (1687). När en Skald begynner yra, / Rasar’n mer än andre fyra, / Som stängs in i dårehus. Triewald Lärespån 102 (1720). Nu tykte jag, at detta Slägtet aldeles rasade och yrade twärt emot Naturen. Roman Holbg 117 (1746). Under de galnas yrande kunna de illsluge mycket uträtta. Dalin Arg. 1: 291 (1754). Är yra hat till fiender, då yrar jag. Palmblad Aisch. 48 (1842). — särsk. (o. i denna anv. utan klar avgränsning från YRA, v.1) om sjukdom l. krig o. d., ungefär liktydigt med: rasa (se RASA, v. II 2) l. härja l. grassera. Mäszlingen och kåpporne yrade starckt, at mång barn ther af dödde. Broman Glys. 1: 434 (1731). Där efter fölgde andra try år, då krig och örlig yrade öfwer hela jorden. Lagerbring 1Hist. 1: 488 (1769). Sturzen-Becker 5: 121 (1862).
2) motsv. YR, adj.2 2: befinna sig i ett tillstånd av (o. ge uttryck för) stark sinnesrörelse l. entusiasm l. hänförelse l. upphetsning; äv. med mer l. mindre nedsättande l. klandrande bibet. av otyglad l. hämningslös entusiasm osv.: svärma (se d. o. 7) (för ngn); vara besatt (av ngt); äv. (o. i denna anv. utan klar avgränsning från YRA, v.1) med mer l. mindre framträdande bibet. av snabb l. häftig l. oordnad o. d. rörelse; äv. oeg. l. bildl. (se a); äv. (o. numera i sht) i p. pr. i adjektivisk anv. (se b); jfr 1, 3 b. Lagom käns ej uti Ängland. Skribenterne där i landet yra derföre esomoftast. SvMerc. 1764, s. 480. Hör, huru wänligt Gud kallar på dig; .. Käre, säger han, hålt dock stilla. Yra icke så i synden. Schartau Pred. 29 (1820). Sålunda yrade han af begär och harm. Ritterberg Sall. 184 (1832). Det vore just uppmuntrande för en älskare att höra, det hans inklination yrar för en annan! Carlén Bull. 1: 402 (1847). Alla yrade af glädje. ÅbSvUndH 34: 99 (1850). Han hade yrat af rojalism, då han bidrog till Grégoires utvisning ur deputeradekammaren 1819. Hedin Tal 1: 604 (1895). Gumman örade fram och tillbaka i rummet. Martinson VägUt 162 (1936). — särsk.
a) i oeg. l. bildl. anv., särsk. om hjärta l. tanke l. känsla o. d.; jfr b. Monn äckta Ståndetz twång eij nytta med sig bär? / Af tusend retelser när Menskio hiertat yrer, / Behöfs slijk tygel wähl som hennes brånad styrer. ÖB 30 (1712). Såsom tå then wurmen yrade hos många, så at snart sagt Malm skulle finnas uti alla Bärg och Backar. Broman Glys. 1: 301 (c. 1730). (Gud) låter de upproriska begären yra .. tills de, tynande, måste hylla en heligare lag. Wallin 1Pred. 3: 406 (c. 1830). Tankarna yrade runt i huvet på mig. SvD(A) 1/8 1954, s. 12.
b) i p. pr. i adjektivisk anv., särsk. om dels person, dels (o. i sht) känsla l. inställning o. d. (jfr a): (alltför) entusiastisk l. jublande; överspänd l. exalterad; utan klar avgränsning (o. svårt att skilja) från 3 c; äv. ss. adv. Yrande glädje. Den yrande och tygelfria Regeringen i Lybeck. 2VittAH 2: 359 (1787, 1791). I ungdomens yrande dagar. Lyceum 2: 219 (1811). (Barnen) omfamnade henne med yrande förtjusning och ömhet. Bremer FamH 186 (1831; uppl. 2000). Jag som ratat, vräkt och förspillt i tanklös likgiltighet eller i yrande övermod. Lidman Vällust 100 (1905). Med yrande patriotisk vältalighet skildrades, hur hela Europas karta skulle komma att omgestaltas. Höglund Branting 2: 64 (1929). Folk verkade nöjda, lyckliga till och med. Jag menar inte yrande lyckliga. Pyk MacLaine HittaHem 157 (1975).
3) motsv. YR, adj.2 3: lida av l. känna yrsel (se d. o. 3); särsk. (o. i sht) i speciellare anv.: (till följd av feberyrsel (jfr YRSEL 3 a) o. därmed sammanhängande hallucinationer) tala oredigt l. osammanhängande l. förvirrat o. utan att vara medveten om l. ha kontroll över vad som sägs (särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av om, ngn gg äv. med obj., angivande innehållet i det i yrseln sagda; äv. dels ss. anföringsverb, dels försvagat (se b)); i sht förr äv. oeg., om huvud l. hjärna o. d.; äv. i p. pr. i adjektivisk anv. (se c); jfr 1. Skulle hufwudet af hwarjehanda tilfellen komma at yra .. Så måga (osv.). Swedberg Dav. § 80 (1713). Vi .. (fann honom) uti en så stark feber att han yrade och talade tok. Ferrner ResEur. 459 (1761). De den sjuke åtföljande personerna upplyste, att han ej börjat yra förr än ett dygn efter insjuknandet, men att yrseln sedan dess ihållande fortfarit. Hygiea 1839, s. 315. Följande dagen låg jag i en brinnande feber och yrade om mitt olyckliga barn. DN 23/2 1880, s. 1. Mormor .. hade länge varit skral. Hon yrade till slut, och det var något förfärligt att höra. Lagergren Minn. 1: 152 (1922). Beställningarna kom så tätt att expediterna nästan yrade av trötthet när klockan blev fem. SvD(A) 6/5 1945, s. 10. Gerhard .. var omtöcknad av plågor och yrade de mest egendomliga saker. Lange TragLantk. 122 (1954). Jag sprang där skräckslagen och yrade: ”Arnold, Arnold”. Brunner SvVill. 112 (1987). — jfr SMÅ-YRA o. FÖR-YRAD samt FEBER-YRANDE. — särsk.
a) lida av l. känna yrsel l. tala oredigt osv. till följd av berusning; förr äv. tr., om alkoholdryck: få (ngn l. ngt) att lida av yrsel osv.; äv. (o. numera vanl.) med anslutning till b. En fördrank, et piånk, en smak af något bätre än watn kan mera yra hiärnan hos en utarbetad bonde, än en hel kanna Bastart hos hwar dags supare. Broman Glys. 3: 126 (c. 1730). En ört kallad Sium aquaticum nostras giör, at man yrar. Rosenstein Comp. 203 (1738). Du Vinets glada Gud! / .. När, stänkt af drufvans blod och yrad af dess krafter, / Du kallar, staplande, till bergning af dess safter. JGOxenstierna 2: 131 (1796, 1806). Under Watergate-skandalen yrade en berusad president Nixon om att han (osv.). GbgP 6/8 2017, s. 4.
b) i försvagad anv., liktydigt med: svamla l. prata strunt, ”dilla”; äv.: fantisera; äv. med bibegrepp av hänförelse l. entusiasm o. d. (o. i denna anv. ibland utan klar avgränsning från 2); särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av om; jfr a. Medan den första yrade om att kring vårtan knyta en tråd, som skulle sitta qvar, till dess vårtan försvann, yrkade den andra att jag skulle tvätta mig en lördagsqväll i vatten, som qvarstannat på en grafsten. DN 1883, nr 5693 A, s. 2. Det där bolaget, som pappa brukar yra om. Lindqvist Dagsl. 3: 99 (1904). Farfar. Och vem ska sätta priserna? Joe. Min första kund. Farfar. Du yrar! Bergman Patr. 48 (1928). Han föreställde sig livligt, huru det skulle gå för den som i kretsen av barnbarnen skulle .. berätta vad han i unga dagar upplevat. Seså, skall det heta, nu yrar och drömmer gubben igen! Ruin SjunknH 186 (1956). För första gången i livet kände Cilla att hon ville det som Tina jämt yrade om: luta sig mot en pojkes bröst och bara glömma. Pohl o. Gieth Saknar 54 (1992).
c) i p. pr. i adjektivisk anv.; jfr 2 b.
α) (numera bl. mera tillf.) om yttrande l. tanke o. d.: som kännetecknar (feber)yrsel. De vanliga feber-symptomerna af yrande meningar. Törneros (SVS) 2: 130 (1827). Främst af allt fästa sig hans yrande tankar vid folkmassorna i Tyskland; de excesser, som blifvit begångna under de sista skakningarne i Wien, stå i en mångdubbelt förskräckande gestalt för det febersjuka sinnet. AB 14/12 1848, s. 1. Vad man ställs inför (i boken) verkar yrande tal snarare än skrift. DN 7/9 1970, s. 4.
β) om ngt som man uppfattar l. upplever med sinnena: som ger l. framkallar yrsel; äv. (o. i denna anv. utan klar avgränsning från YRA, v.1) med mer l. mindre framträdande bibegrepp av häftig l. oordnad l. virvlande o. d. (tänkt l. föreställd) rörelse. Yrande lekar, musik, rytmer. De yrande nöjenas, allt uppslukande, hwirfwel. KyrkohÅ 1925, s. 303 (1840). Här blef till slut en yrande täflan i att rimma öfversättningar från latinska skalder. Wieselgren SvSkL 4: 653 (1848). Att Aristofanes genom yster, stundom yrande komik åstadkommer ett estetiskt fritt intryck. PT 1897, nr 240 A, s. 3. Vinet som ett plus till kärleksfestens yrande njutning. 3Saml. 6: 15 (1925). Borta på 6th Street väntar ännu en yrande festivalnatt. DN 18/3 2002, s. B4.
YRSK, adj. till 1, 3: vansinnig l. förryckt; förvirrad. Runius (SVS) 1: 290 (1713). (Den skadade soldaten var) swag och örsk i hufwudet. NVedboDomb. Vårt. 1732, § 9.
Spalt Y 71 band 38, 2021