Publicerad 2021   Lämna synpunkter
YSTER ys4ter, adj. ystre, ystra; ystrare. adv. -T.
Ordformer
(ysta, sg. best. 1664–c. 1685. yster 1638 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (gotl.) yst; sannol. motsv. fvn. ǿstr, upphetsad, rasande, eg. p. pf. av ǿsa, hetsa, egga (nor. nn. øse, nyisl. æsa, fär. øsa), som äv. föreligger i sv. dial. (gotl.) ysa, upphetsa, uppliva, i avljudsförh. till JÄSA (se Noreen VS 4: 105 (1920), NFlygare i NysvSt. 1924, s. 273 ff., SFridell i DialFolkm. 108 f. (2000)); formen yster är eg. nom. sg. m., vars ändelse -er uppfattats ss. hörande till stammen]
om (ung) person l. djur, i sht häst: mycket (l. överdrivet) livlig (se LIVLIG, adj.1 I 4) l. livfull l. sprallig l. lekfull; äv. dels: oregerlig l. vild, dels: upprymd l. hänförd; äv. om ngt sakligt, dels överfört (se slutet), dels i bildl. anv.; jfr KÅT, adj. 1 (o. 3), YR, adj.2 2. UpplDomb. 4: 117 (1638). Huars hamn menar tu then ysta och bistra galten wara, sade Kong Erik, som tu såg? Verelius Gothr. 132 (1664). Ulla Winblad kära Syster, / Du är eldig, qvick och yster. Bellman (BellmS) 1: 8 (c. 1768, 1790). Kärlek, intill svarta båren, / Bland de Skönas långa rad / Gör mig yster, yr och glad. Bellman (BellmS) 10: 31 (1786). Jag stod, en yster pilt, i höga norden. Geijer Skald. 45 (1812, 1835). Polackarne .. gjorde en grann effekt med sina ystra hästar, glimmande harnesk och brokiga kappor. Hjärne K12 165 (1902). Ystra vindar hindrade värmen från att bli alltför tryckande. SvD(A) 14/7 1959, s. 10. — särsk. i överförd anv., om ngt som vittnar om l. kännetecknas av sådan egenskap hos person l. djur. En person, som redan lagt til rygga de ystrare åren. VDAkt. 1781, nr 288. När .. (hunden) nu någon gång åter öfverlemnade sig åt sitt ystra okynne, så (osv.). Cederschiöld Riehl 2: 59 (1878). Gossens glädje har ej gränser, / ystert är hans skratt. Jensen BöhmDiktn. 170 (1894). Hon ägde en yster kvickhet och en bizarr humor medan hans skämt bar godmodighetens och stillsamhetens prägel. Höglund Branting 1: 173 (1928).
Avledn.: YSTERHET, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara yster, livlighet; äv.: oregerlighet; äv. konkretare, om yttring l. manifestation av sådan egenskap osv.; jfr yrhet, sbst.1 2. DA 30/5 1778, s. 2. Det var i synnerhet två gamla fastrar, som tillskrefvo sig äran af att ha fått bugt med hennes ysterhet. Heidenstam End. 25 (1889). Under 90-talet har proggvågens musikaliska ysterheter fått en oväntad retrokick. ÖstersundP 7/12 2001, Bil. s. 6.

 

Spalt Y 110 band 38, 2021

Webbansvarig