| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
YVA y3va2, v. -ade, förr äv. -er, -de, -t; o. YVAS y3vas2, v. dep. -s l. -es, -des, -ts, äv. -as, -ades, -ats. (pr. -ar Sahlstedt (1773) osv.; -er Kolmodin QvSp. 1: 348 (1732), LoW (1911). — pr. dep. -as Broman Glys. 3: 850 (1747) osv.; -es AOxenstierna 8: 692 (1633) osv.; -s Columbus (SVS) 1: 22 (1674) osv. — ipf. -ade Sylvius Curtius 103 (1682) osv.; -de Linné Vg. 244 (1747), 2SvKulturb. 11–12: 30 (1938). — ipf. dep. -ades ÅgerupArk. Brev 16/12 1742 osv.; -des Schroderus Os. 1: 199 (1635) osv. — sup. -at Sahlstedt (1773) osv.; -t Möller (1790), Auerbach (1916). — sup. dep. -ats Sahlstedt (1773) osv.; -ts Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 2: 84 (1705) osv.). vbalsbst. -AN (†, Karlfeldt FridLustg. 121 (1901)), -ANDE.
1) († utom i särsk. förb.) om fågel (l. annat djur): brösta sig l. göra sig stor; kråma sig; särsk. i fråga om beteende hos handjur för att avskräcka rivaler l. locka till sig honor o. d., ibland tolkat ss. tecken på stolthet o. d. (jfr 2).
a) i refl. anv. Browallius Holbg 46 (1744). (Tuppen) gick i går på Ladugården och sprätte, liksom ingen tupp warit till i werlden mer än han. Han yfwade sig, han bröstade sig. Sahlstedt SagTupp. 32 (1758). WoH (1904).
b) ss. dep. Schroderus Comenius 159 (1639). Tå (tjäder)Hanarne yfwas, löpa omkring, .. släpa wingarne, tatra och låta. Broman Glys. 3: 470 (c. 1740). Hunden skäller, hästen yfs, / Kråmar halsen sprättigt. Elmblad SDikt. 126 (1887). Domherrn yfs med sitt röda bröst. Östergren Dikt. 12 (1871).
2) om person: vara stolt l. högmodig l. högfärdig, förhäva sig; särsk. med bestämning betecknande orsaken till l. föremålet för stoltheten osv., särsk. med dels inf.-förb. l. att-sats (se b), dels (o. i sht) prep.-uttr. inlett av över, förr äv. av l. med l. åt.
a) i refl. anv. När han sigh aff Lyckan yfwade och vpblåste, williandes wara the odödelige Gudar lijk, intogh honom Döden och Förderfwet. Sylvius Curtius 103 (1682). Wid detta säges (dvs. att skrivaren skall vara Trulls betjänt), begynner Trulls redan på att yfwa sig. Modée FruR 22 (1738). En annan far will i högmod och egenkärlek .. Han yfwer sig öfwer sin qwickhet, snällhet, rikedom och sitt wackra utseende. Schartau Pred. 261 (1824). Att du kan fullkomna sjelfva solen, / Med sådant anspråk dig ej dårligt yf. Franzén Skald. 6: 112 (1841). Hur kan hon yva sig över Gotlands satsningar (på skolan) samtidigt som hon beklagar sig över att resultaten är för dåliga? GotlAlleh. 19/9 2015, s. 2.
b) ss. dep. AOxenstierna 8: 692 (1633). The som tilförenne plägade yfwas och skräppa aff sijn stoore Förmögenheet och Macht. Schroderus Os. III. 2: 83 (1635). Det förtryter mig när en oduglig sälle / Yfs med sin höga Ätt. ÖB 15 (1712). Kaxar i förswar, som ypperst uti bygden / Åth sine skatter yfs. Düben Boileau Skald. 17 (1721). (De skriftlärda) der nu yfwades öfwermåtton, at Lärjungarnas företagande hade miszlyckats. Bælter JesuH 5: 252 (1759). Yfs ej att wara frisk och ung. Ps. 1819, 489: 3. Scheidemann har egentligen ingen anledning att yvas över, att han och hans partivänner icke gingo till kejsaren. Höglund Branting 2: 34 (1929).
c) i p. pr. Jag (ser) att brodern Magnus redan är en fullfjädrad, yfvande Kameralist eller Kammarherre. Wrangel TegnKärlekss. 206 (i handl. fr. 1803). Svenskar har ingen anledning att peka finger åt den amerikanska diskussionen, yvandes över sin egen högre upplysthet. DN 1/4 2005, s. 4.
3) (numera bl. ngn gg) om sak: bli l. vara yvig (se d. o. 2) l. frodig; svälla l. utvidgas (se särsk. b γ); äv.: stå på ända l. spärra ut sig (se särsk. b α).
a) i refl. anv. särsk.
α) om hår l. päls l. fjädrar o. d. Kroppen (på marsvinet) war .. täkt med tämmeligen styfwa och långa hår, som på nacken yfde sig något mer, än på öfriga delen af kroppen. Linné Vg. 244 (1747). Fordom kunde man säga om tagel eller dun, att det yfvade sig, när det utvidgades efter att ha legat hoppackadt. Kock SpråkFörändr. 67 (1896). Morbrors långa munsvansar yvade sig. Martinson ArméHor. 15 (1942).
β) (†) om kläder o. d. SthmModeJ 1851, s. 95. (Skridskodräkten) når till vristen, sitter tätt kring midja och höfter samt yfvar sig rakt nedtill. LdVBl. 1895, nr 12, s. 3. Engelke Småstad 75 (1906).
b) (†) ss. dep. särsk.
α) om hår l. päls l. fjädrar o. d. Ty samma hår (dvs. renkalvskinn under skidor) eendeles som sylar eller Pintzswijns börster yfwas, ståndandes emoot, at man icke faller eller skrijder tilbakar. Tempeus Messenius 117 (1612). Se´n yfves deras (dvs. svalornas) tofs och fjäder. Creutz Vitt. 80 (1759). Den grofwa ullen uplöses lättare, än den fina, emedan hon yfwas och slår sig bättre ut. Carlström Spinnm. 82 (1832).
β) om växt o. d., äv. dels närmande sig l. övergående i bet.: prunka l. pråla, dels bildl. Thenna Landhafran at utrota, brukas et som annat .. Men fåfängt; han yfwas sedan mera. Broman Glys. 3: 850 (1747). De härliga Björkar, som majestätligt yfvas på gräsklädda sluttningarne. Linnerhielm 1Br. 83 (1795, 1797). Ogräset vexer ibland hvetet, förargelserna yfvas midt i christenheten. Thomander 1: 254 (1862). Björkman (1889).
γ) om vattensamling l. snödriva o. d. Som Månen wexer til så börjer Hafwet jfwas, / Och när han tager af, må thet tilbaka drjfwas. Spegel GW 101 (1685). Ute det snögar .. / Drifvorna yfvas. Hedborn 1: 232 (1841).
YVA UT10 4. till 1, med refl. obj.: bli l. göra sig yvig (se d. o. 2); äv. (numera bl. ngn gg) till 3, tr.: yva upp (fjädrar). Hönan, stor och spotsk ibland sin kycklingskara / Sin fiedrar yfwer vt, och wil än större wara. Kolmodin QvSp. 1: 348 (1732). Han såg, huru de små ekarne yfvat ut sig till buskar. Strindberg Utop. 220 (1885).
Ssgr, se YVIG ssgr.
Spalt Y 156 band 38, 2021