AFSTÄNGDHET a3vstäŋd~he2t l. 31~2, r. l. f.; best. -en.
förhållandet l. tillståndet att vara afstängd. — i sht motsv. AFSTÄNGA 2 a α: förhållandet osv. att vara afstängd från gemenskap med andra; afskildhet, afslutenhet (se d. o. 2), isolering. Livijn 2: 350 (1842). Döttrarnas uppfostran i det bremerska hemmet närmade sig klosterlig afstängdhet. Qvanten i NF 2: 1102 (1878). Den afstängdhet, hvari Kina så länge funnit behag. Sv. tidskr. 1895, s. 136. — (mindre br.) med prep. från. Afstängdheten från hvarje muntrande .. umgänge. Atterbom Minnest. 2: 153 (1853).
