| Publicerad 1902 | Lämna synpunkter |
BEKYMMER beɟym4er (beky´mmer Weste, betjy´mmär Almqvist) n.; best. -kymret ((†) -kymbret Rothovius Äropr. B 4 b (1633; i ssg). -kymberet Växiö domk. akt. 1683, nr 278 (i handl. fr. 1678; i ssg)); pl. =, best. -kymren, hvard. äfv. -kymmerna (Tranér Anakr. 156 (1827, 1833), Fahlcrantz 3: 38 (1828, 1864: jordbekymmernas) osv.) l. stundom -kymrena (Sehlstedt 2: 108 (1857, 1862)) ((†) -kymbren L. Petri Oec. 46 (1559). -kymmeren Därs. 33).
1) (†) besvär, vedermöda; trångmål; jfr BEKYMRA II 1 a; stundom möjl. närmande sig 2. Wij haffue .. hulpit rikit vthwr obestond .., wij wilie nödugt see at thet vthi nagot nyt platz (dvs. svårighet) eller bekymmer komma skal för wora skul. G. I:s reg. 2: 261 (1525). Ingen göre migh mera bekymber, ty iach dragher på min kropp wårs herres Jesu Christi teekn. Gal. 6: 17 (NT 1526; gr. κόπους, Luther: mühe). (Kvinnan) hade tå (dvs. om hon icke syndat) kunnet wara haffuandes och födt barn vtan bekymmer, swedha och werk. O. Petri Men. skap. 37 (c. 1540). Forbannat ware marken för tina skul, Medh bekymmer skal tu (Adam) nära tigh på henne. 1 Mos. 3: 17 (Bib. 1541; öfv. 1893: med vedermöda, Vulgata: in laboribus, Luther: mit kummer). Hans modher kalladhe honom Jaebez, Ty hon sadhe, Iagh haffuer födt honom medh bekymmer. 1 Krön. 4: 9 (Bib. 1541; Vulgata: in dolore, Luther: mit Kummer). Sådana (som gifta sig varda) lijdhandes lekamligh bekymmer. 1 Kor. 7: 28 (Därs.; öfv. 1883: vedermöda, gr. ϑλῖψιν, Luther: Trübsal). Gudh är then som sådana bekymber och widermödho (som moderskapet) sielffuer tilskickar. L. Petri Oec. 33 (1559). Sedan .. haffuer jag (K. IX) mehra bekymmer och omak .. uthstått och ähnnu dageligen bär för alles eder skuldh, ähn någon kan tenkia. A. Oxenstierna Skr. 1: 4 (1605). — Anm. Där ordet förekommer i bibeln i denna bet., torde det af det nutida språkmedvetandet föras till 2.
2) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] tryckande o. oroande bedröfvelse, ängslande oro; med oro o. fruktan blandad(t) omsorg l. bestyr; stundom (i sht förr) koll. Anm. Ordet förekommer ofta i så allm. anv., att ingen af de under detta mom. anförda bem. kan sägas vara den förhärskande (se a); men vanl. öfverväger en af dem (se b — e), utan att dock i allm. ngn skarp gräns kan dragas mellan de särskilda fallen. — jfr AFFÄRS-, BRÖD-, GIFTAS-, HUS-, HUSHÅLLS-, JORD-, LIFS-, MAT-, MÄNNISKO-, NÄRINGS-, O-, PENNING-, REGERINGS-, SAMVETS-, STATS-, UNGDOMS-, VÄRLDS-BEKYMMER m. fl.
a) i allm. Thetta, ibland annat bekymber, öffuerwogh Her Götstaff. Svart G. I 57 (1561); jfr γ. (Den sjuke bör) Vndfly .. mykit bekymber. B. Olavi 1 b (1578). I thet han (dvs. Herkules) altså går vthi Tanckar, och högste Bekymber. Stiernhielm Herc. 4 (1668). Then som reser til Hälsobrunnen må låta alt sitt Bekymber .. hemma quart. Hiärne Surbr. 88 (1680). Bekymmer låter hånom ikke sova. Schultze Ordb. 2504 (c. 1755). Slå bekymmer ifrån sig. Därs.; jfr Almqvist (1842) samt: Slå ifrån sig bekymren. Dalin (1850). Bekymren med henne (dvs. människan) städs bosätta sig; / Men sorgen, hon känner ej vikingens stig. Geijer I. 3: 183 (1811). Täras af bekymmer. Lindfors (1815). Ack, när den långa natten skymmer / och menskan står vid grafvens dörr, / hur annorlunda då än förr / syns lifvet och dess små bekymmer. Tegnér 1: 177 (1822). Drick: med hvar droppa af vin sköljas bekymmerna bort. Tranér Anakr. 156 (1827, 1833). Äfven i lyckligaste fall växer på de höga regionernas mark ej blott ärans lager, men äfven bekymrens tistel och törne. Svedelius Förfl. lif 169 (1887). (†) Stå i svårt bekymmer. Schultze Ordb. 2504 (c. 1755). — särsk.
α) i ordspr. Den som inte har några bekymmer, han gör (l. skapar l. skaffar l. tar) sig. Bekymren bo under höga tak. Sv. ordspråksb. 6 (1865).
γ) oeg.: föremål för l. orsak till (ngns) bedröfvelse m. m. Denna sak, händelse, affär utgör för mig ett svårt bekymmer. Dalin (1850). Det är detta barn (Eurysakes), Runeberg i sin tragedi infört såsom vuxen yngling, sin moders bekymmer och glädje. Cavallin Skr. 17 (1879).
b) (af ledsamma förhållanden l. tilldragelser o. d. förorsakad) tryckande o. med oro förbunden bedröfvelse, plågsam o. oroande känsla af sorg; jfr BEKYMRA II 1 b. Genom sitt slöseri och sitt lättsinne förorsakar (l. gör) han sin far många och stora bekymmer. Göra thina synder tich noghot bekymber. O. Petri Handb. C 4 b (1529). Iagh haffuer vthaff mitt swåra bekymmer, och sorgh talat. 1 Sam. 1: 16 (Bib. 1541; Vulgata: ex multitudine doloris, Luther: aus meinem grossen kummer). Iagh hadhe mykit bekymmer j mitt hierta, men tijn tröst gladde mina siäl. Psalt. 94: 19 (Därs.; Vulgata: multitudinem dolorum, Luther: viel bekümmernisse). A. J. Gothus Thes. ep. 1: 41 (1619). Låt Christi Lära .. upprätta oss i våra bekymmer. Handb. 1811, s. 59. Han (dvs. prästen) skall uppsöka bekymret för att trösta, förvillelsen för att varna. Tegnér 4: 224 (1835). Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Rydberg Ath. 99 (1859, 1866). — särsk.
β) i numera föga br. förb. Hedhningana .. haffua hafft stoor bekymber och sorg ther aff at the miste theras (dvs. sina) wener. O. Petri Handb. F 3 a (1529). Efter långligt bekymmer, som han lidit hade af the Danske, genom upror och geenvyrdigheet, öfvergaf (Roderik) Danmarks Rijke. L. Petri Kr. 25 (1559). — (†) Ther som (den fångne) konungh Erich kunde tage sig någet bekymber till (dvs. blefve bedröfvad?), ther um att barnen vore således skilde ifrå honom, då måtte thet blifve efftherlatidt, att the under tiden motte komme till honom på någen ringe tidh. RA 2: 244 (1568).
γ) (†) närmande sig bet.: nöd, brist. The som för hunger skull och bekymmer eensamme flydde in j öknena. Job 30: 3 (Bib. 1541; Vulgata: egestate, Luther: für kummer).
c) (ängslande) oro; farhåga, fruktan; jfr BEKYMRA II 1 c. J cleentroghne, huad bekymber haffuen j emellan idher, ath j hafuen icke taghit brödh medh idher? Mat. 16: 8 (NT 1526). Och behöffwe j vdi then måtten ingen fructan eller bekymber haffwe. G. I:s reg. 17: 30 (1545). Bekymmer om uthgången på Kirstinss swagheet .. hafwer thet (dvs. brefskrifvandet) hindrat. Växiö domk. akt. 1681, nr 58. Andeligt bekymmer. Handb. 1811, s. 117. Det vaknade bekymret om själens frälsning. Stenbäck Dikt. 183 (1838). Gör dig inga bekymmer. De Geer Hjertkl. 257 (1841). Mitt bekymmer att bli .. förbigången af mina kamrater eggade mig till dubbel ansträngning. H. Lilljebjörn 1: 59 (1865). En vidare fortgång i denna riktning .. ingifver bekymmer för, att den inhemska marknadens förseende .. skall blifva beroende af utlandet. Forssell Stud. 2: 255 (1879, 1888). — särsk.
α) närmande sig bet.: bestörtning. Thå dagher wort war icke litet bekymmer ibland krigszknecterna, huad vthaff Petro skulle wordhet. Apg. 12: 18 (NT 1526; öfv. 1883: oro, gr. τάραχος, Luther: Bekümmernisz).
β) oeg.: föremål för oro. Mitt minsta bekymmer är, hvad ord jag skall påfinna för Eders Maj:t. Nordberg 1: 48 (1740; cit. fr. 1698).
d) med (ängslig) oro förbunden omsorg l. bestyr; jfr BEKYMRA II 1 f. Ekonomiska, husliga, jordiska, timliga bekymmer. Martas bekymmer [jfr Luk. 10: 41 (se nedan)]. Sörier icke .. för morghondaghen .. Thet är noogh ath hwar dagh haffuer sitt eghit bekymber. Mat. 6: 34 (NT 1526). Martha tu haffuer vmsorgh och bekymber j mong ärende. Luk. 10: 41 (Därs.; Bib. 1541: bekymmer om mongahanda, Luther: mühe). Eder Fougte .. gör sich stort bekymber vm Frantz Treboes träläst. G. I:s reg. 16: 439 (1544). Hans K. M. hadhe ock stoort Bekymber, huru samma Folck skulle warda medh theras Löhn .. til fridz stälte. Tegel G. I 1: 28 (1622). Curæ senium accelerant. Bekymber gör en åldrigh. Lex. Linc. (1640, under senium). Bekymmer innefattar omtanka och fruktan. Lidbeck Anm. 320 (1798). Omåttliga bekymmer för timlig lycka. Lehnberg Pred. 1: 125 (c. 1800). Gif .. mig (skalden) bröd, / .. att den höga himlakraft ej rymmer / ur mitt bröst för jordiska bekymmer! Tegnér 2: 83 (1813). Den enda, som kände af några ekonomiska bekymmer. H. Lilljebjörn 1: 86 (1865). Husliga bekymmer eller näringsomsorger. Wennerberg 2: 230 (1882). I sina akademisters krets sökte han (dvs. G. III) hvila från riksstyrelsens omsorg och bekymmer. Ljunggren SAHist. 1: 160 (1886). — i numera föga br. förb. The som äre j echteskap haffua .. bekymber aff hustru och barn. O. Petri Äkt. C 3 a (1528). Det första bekymmer Konungen hade til denna vidlöftiga sakens befordran. Celsius G. I 215 (1746, 1792).
e) (†) omsorg (utan att bibegreppet af ngn omsorgen åtföljande oro starkare framträder), nit; jfr BEKYMRAD 5. Huickin stor flijt, sorgfaldighett och bekymber, som ett werdenäss barn Aristotiles, vdj sin art, hade. Ludvigsson Norman 21 (c. 1550). Den stoora åhåga och bekymmer H: K: M:tt drager till Fäderneslandets wälståndh uthi ungdomens skälige och Christelige uptucktelse. RARP 4: 170 (1649). Then vidt berömda Societeten i London, hvars id och Gudeliga bekymmer är, at Evangelium må vtspridas .. på vidast aflägna orter. Swedberg Amer. 64 (1725, 1732). Konungen (K. XI) var sysselsatt med oaflåteligit bekymmer, för sitt Rikes välgång och bästa. Nordberg 1: 4 (1740). Nu har jag nog, då jag ser alt mit bekymmer, min nit, min önskan hafva lyckats. Tessin Bref 1: 29 (1751). En dygdig Octavia var all hans (dvs. Neros) fägnad, och hans omsorg at behaga henne, som bemötte honom med et lika bekymmer. Mörk Th. 3: 327 (1758). Nu, i bekymmer att rusta sig ut till den stundande jagten, / Måste han, trött som han var, fördrifva den älskade sömnen. Runeberg 1: 5 (1832).
3) [utveckladt ur 2 d, e] (†) vård, förvaltning; i uttr. hafva under sitt bekymmer, hafva under sig, handhafva, handlägga. Den Tredie af CantzlieRåden, kan vnder sitt bekymber hafwa alle Finsche, Est-, Lijf- och Ingermanlandsche affairer. Civ. instr. 338 (1661). Därs. 341.
a) vbalsbst. till BEKYMRA II 2 c: att bekymra l. bry sig om. Han predikade så hierteligen väl i sit tycke, endast at låta höra sit ordaprång, utan bekymmer, om det giorde upbyggelse eller ej. Dalin Arg. 1: 72 (1733, 1754).
b) i uttr. hafva bekymmer om = BEKYMRA II 2 c. Jag hafwer så litet bekymmer om henne (dvs. världen), som om jag wore död. Spegel Pass. 340 (c. 1680).
-FULL~2. Brenner Dikt. 1: 145 (1700, 1713). Min Son .. har giordt mig många bekymmerfulla stunder. Ågren Gell. 167 (1757). (Kristi) fridshelsning till en syndfull, bekymmerfull verld. Wallin 2 Pred. 1: 75 (1825). Den bekymmerfulla ovissheten. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 182 (1831). De yttre omständigheterna äro tryckande och bekymmerfulla. Franzén Pred. 5: 216 (1845). Elkan Österl. 53 (1901). (numera mindre br.) Bekymmerfulle .. öfver hvad öden oss kunna förestå. Lehnberg Pred. 1: 61 (c. 1800). —
-LÖS, se B.
B: BEKYMMERS-FRI, se A. —
-LÖS030~2. ((†) bekymmer- Lind (1738), Dalin (1850), Cygnæus 2: 89 (1858) m. fl. bekymmers- Lehnberg Pred. 1: 126 (c. 1800) osv.) fri från bekymmer; sorglös, liknöjd, vårdslös. Lind (1738). Bekymmerslös för sitt eget väl. Lehnberg Pred. 1: 126 (c. 1800). Ditt barn, bekymmerslöst åt lejda armar lemnadt. Wallin Vitt. 1: 8 (1805). Stå ej bekymmerslös midt i en väpnad verld. Tegnér 2: 115 (1811). Ett sorgfritt och bekymmerslöst lif. Dens. 4: 198 (1824). Att vara bekymmerslös om sitt andeliga väl är den dåraktigaste af all sorglöshet. Thomander Pred. 2: 57 (1849). Rådet .. syntes vara bekymmerslöst för den kommande stormen. Malmström Hist. 5: 2 (1877, 1900). —
-LÖSHET~20 l. ~02. ((†) bekymmer- Lind (1738), Botin Hem. 2: 39 (1756, 1789). bekymmers- Rosenstein 3: 58 (1786) osv.) Lind (1738). Bekymmerlöshet om det allmänna bästa. Botin Hem. 2: 39 (1756, 1789). Godlynt i sin bekymmerslöshet om skick och bruk. Ljunggren Bellm. 22 (1867). (numera mindre br.) Njutning af det närvarande ögonblicket, bekymmerslöshet öfver det tillkommande. Geijer I. 1: 247 (1845).
Spalt B 993 band 3, 1902