| Publicerad 1904 | Lämna synpunkter |
BERÖM beröm4 (berö´m Weste), n.; best. -mmet; pl. (†) = (Dalin Mont. 146 (1755), Atterbom Siare VI. 2: 10 (1855) m. fl.).
1) [jfr ä. holl. sonder beroem ghesproocken, t. ohne ruhm zu melden] (†) skryt; i uttr. utan beröm (sagdt) o. d.; jfr RÖM, BERÖMMELSE 1 samt BERÖMMA, v.1 1. Dog vthan beröm sagt. G. I:s reg. 11: 326 (1537). Dog vthan beröm. Därs. 17: 616 (1545). Wthan något beröm skrijfva eller talla, så hafwer iag gijfvet .. till Whråssa kyrka een Liusse Crona af Mässing. Växiö domk. akt. 1675, nr 252. Effter iag alltijd, af nijt, utan beröm sagt, sökt .. giöra mitt Embete redeligen. Därs. 1697, nr 58.
2) [bet. sannol. påverkad af BERÖMMELSE o. t. ruhm] (numera mindre br.) berömmelse (se d. o. 2), ära, heder; motsatt VANÄRA, SKAM; stundom svårt att skilja från 3. Thet motte lende Gud til äre, h. k. M:t sielf til hugnet och beröm. RA 3: 154 (1593). Them (dvs. skeppen) förde han till Swerigie medh sigh / Medh segher, beröm och mycken Prijss. Hund s. 125 (c. 1605). Kärleken är intet stålt, vpsuullen, högfärdigh, then som söker sitt egit beröm. Muræus 1: 259 (1648). Hjeltinna, .. / I Eder dygd består wårt Köns beröm. Stiernhielm Son. 5 (1668). Gloire, ähra, beröm. Swedberg Schibb. 273 (1716). Oss har intet beröm af Våre vapn varit så behageligit, at icke Vi hade velat vara betänckte på ro och fredsamhet. Nordberg 1: 323 (1740). Det må nu lända til mit beröm, eller til min vanheder. Ågren Gell. 12 (1757). Se här är mitt hattband — jag dig till beröm / I Sommars mig därmed beprydde. Envallsson Slåtter. 34 (1787). Det är snillets triumf, är vårt sekels beröm! Oscar II 2: 311 (1887; om järnvägarna). — särsk.
a) [jfr t. ruhm, ehre einlegen samt (inlägga) FÖRTJÄNST, ÄRA o. d.] (numera föga br.) i uttr. inlägga beröm, vinna ära l. anseende. Girs E. XIV 42 (c. 1630). (Liewen) Hade varit med Konung Carl XI. i förra Skånska kriget, och inlagt stort beröm. Nordberg 1: 360 (1740). Detta fälttog (gaf) honom tilfälle at inlägga (ännu) mera beröm. Adlerbeth Åm. i VetA 13 (1794).
b) i numera obr. förb. Gifwa Sanningen beröm. Schroderus Osiander III. 1: 82 (1635). Vthi första drabbningen bleeff all ähra och beröm om segren them förtagen. Lex. Linc. (1640, under defloro). Olof Skotkonung .. satte mycket beröm däruti, at vara en stor skytt och lyckelig fågelfängare. Botin Hem. 1: 6 (1755, 1789). Björn Stallare .. ville helst lägga sig det till beröm, att … Strinnholm Hist. 2: 603 (1836). — om person. Då var den stor, sit lands beröm och heder, / Som spilde männ’sko-lif och blod. Nordenflycht QT 1746—47, s. 88.
3) loford, lofordande omdöme l. uttalande (om ngn l. ngt); lof, pris, ros; motsatt TADEL, KLANDER; jfr BERÖMMA, v.1 4, BERÖMMELSE 3; stundom svårt att skilja från 2. Gossen fick mycket beröm för sin skrifning. Soldaternas hållning i drabbningen var (höjd) öfver allt beröm. Besättningens uppförande vid förlisningen förtjänar allt beröm. Artisten N. har skördat mycket beröm för sin nya tafla. Gifva, tilldela ngn beröm. Det är det enda som kan sägas till hans beröm. Sånen är ej så from (att) han wet föräldrarne tacka / Och them gifwa beröm för kåstnad oc idkelig omsårg. Stiernhielm Bröll. 352 (c. 1650). Lät alle Munckar .. medh sijne Wärck stöta tilhopa, lät see om the kunna få thet beröm, at the hafwa medh sin Wärck en Brodher wunnit. Rudbeckius Luther Cat. 117 (1667); jfr 2. (Personer som höra andra berömmas) blifwa .. ofta bewekte til at göra något godt, fast icke af kärlek til dygden, likwäl af lust til berömet. Spegel Pass. 213 (c. 1680). Personalierne skola författas och lämpas efter hwars och ens Lefwerne, utan .. oförtient och fåfängt Beröm. Kyrkol. 18: 7 (1686); jfr d. Miödh som wäl är jäsit, .. är .. sitt beröm wärdt. Hiärne Surbr. 73 (1680). Menigheter äro omåttelige i beröm och tadel. Höpken 1: 12 (c. 1760). Skola Lärare altid them af Disciplarne, som flitige äro, med beröm ihogkomma. Proj. t. förordn. f. trivialscholar 1760, s. B 4 a. Jag gör mig en heder af att heldre deltaga utaf oförskyllta tillvitelser, än uti oförtjenta beröm. Ad. prot. 1789, s. 34. Hela provinsen är full af hans (dvs. Karl Augusts) beröm. Tegnér 5: 63 (1810). Att undvika förtal, är större konst än att vinna beröm. Sv. ordspråksb. 6 (1865). Beröm utdelades (i förf:s föräldrahem) för hvad som gjordes bra. De Geer Minnen 1: 10 (1892). En kraft och en taktisk skicklighet, som .. äro höjda öfver beröm. AB(L) 1904, nr 25, s. 1. jfr APRIL-, SJÄLF-, SMICKER-BERÖM. — särsk.
a) i numera knappast br. uttr. Förleden Lögerdagz höltz dhen förste Tiurefächtningen, och hade Grefwen af Atalaja dhen dagen berömmet. OSPT 1687, nr 42, s. 7. Ingen kan eller lärer misstycka det beröm jag en så berömvärd Rikets medlem lämnar. Tessin Bref 2: 309 (1755). Det största beröm som om honom kan göras. Gustaf III Skr. 1: 171 (1786). (De) sökte .. förödmjuka mig genom beröm om min .. beskedlighet. Törneros Bref 1: 133 (1825).
b) [jfr d. selvros stinker, t. eigenlob stinkt] i ordspr. eget beröm luktar illa o. liknande uttr. Ordspråket lyder så: Berömmet luchtar illa / När thet af egen mun vtgår. Wallenius Epistl. 22 (1733). Lind (1749). Sv. ordspråksb. 29 (1865). jfr: Dhet beröm han åther utj samme punct sig till mäter, är mehr stinckandhe ähn sandfärdigt. Växiö domk. akt. 1683, nr 319.
c) i betyg i förb. med utmärkt beröm godkänd (se artikeln A 3 b), med beröm godkänd (se artikeln AB II), icke utan beröm godkänd (se artikeln BA) o. d. Plusbetygen (vid bedömandet af läxan) hette (i Maria trivialskola på 1840-talet) Halft beröm och Beröm. En gammal stockholmares hågk. 55 (1895). (Lärjunges) insigter och färdighet (skola bedömas) med vitsorden: Berömlig, Med utmärkt beröm godkänd, Med beröm godkänd, Icke utan beröm godkänd (osv.). SFS 1895, nr 24, s. 4.
d) närmande sig bet.: smicker; jfr BERÖM-VIG o. SMICKER-BERÖM. Beröm förderfvar Menniskian och upfyller henne med tycke för sig sielf. Ehrenadler Tel. 867 (1723). Mången Poët säljer beröm för en Riksdaler, och väl mindre, arket. Tessin Bref 1: 274 (1753). — (†) i mera utpräglad bet. af smicker. Förtal och Beröm, när de nämnas i motsats mot hvarandra, betyda ej annat än vrånga omdömen til ondo — och til godo. A. G. Silfverstolpe i LBÄ 2—3: 44 (1797). Berömmet förringar berömmaren .. Berömmaren (är) merändels en låg (människa). Dens. Därs.
(2) -GIRIG. (†) äregirig, ärelysten; jfr -LYSTEN, -SJUK. The stolta berömgiruga Fiender. N. Av. 5 juli 1656, nr 2, Välm. betänckiande s. 11. —
(2, 3) -LYSTEN03~20. (föga br.) jfr -GIRIG. Den förklädda dygden är .. berömlysten och klenmodig. Tessin Bref 2: 151 (1754). —
(2, 3) -SJUK~2. (föga br.) jfr -GIRIG. Den ena följer dem (dvs. sanningarna) af öfvertygelse .. den berömsjuke för vinsten af ett lof. Rosenstein 2: 285 (1789). —
(2, 3) -SJUKA~20. (föga br.) Egenkärleken .. förleder dem (dvs. föräldrarna) at upoffra barnens sanna väl för sin ärelystnad, otidiga berömsjuka m. m. H. G. Porthan hos Leinberg Skolv. 3: 353 (1783). —
(3 d) -VIG. (†) fallen för att berömma i otid, att smickra. En af våra Generaler .. som ej är berömvig, utan ganska upriktig. Tessin Bref 1: 281 (1753). —
-VÄRD, se d. o. —
(2, 3) -VÄRDIG. (†) berömvärd. N. Av. 5 juli 1656, nr 2, Välm. betänckiande s. 4. Menniskjan .. är .. Beröm- eller Lastwärdig, effter som hon Ondt eller Godt för händer hafwer. Block Progn. 140 (1708). En .. berömvärdig afsickt. Höpken 1: 387 (1740). —
Spalt B 1385 band 3, 1904