| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLANDER klan4der, n. (G1R 1: 171 (1523) osv.) ((†) r. l. m. VgFmT II. 2—3: 90 (1528), Lind (1749)); best. klandret.
1) jur. (vid domstol framställt) yrkande om rättelse i l. upphävande av viss enskild l. officiell handling l. förrättning; (käromål vari ngn gör) anspråk på att förklaras hava bättre rätt till ngt än innehavaren; yrkande på att utfå viss egendom; jfr KLANDRA 1. Klander av l. å arvskifte, köp, (laga) fång, testamente. Anföra, väcka klander. Instämma klander, se INSTÄMMA, v.1 2. Th[e]nne benemde gardt skal han haffua niwta och bruka sich til gode m[edh] sy[n]ne hust[rv] wtan alt cland[er]. OPetri Tb. 51 (1525; uppl. 1929). Kommer klander å thet gods, som i arf gångit är; gifve then, som fått godset på sin lott, thet sina medarfvingar tilkänna, och värjen the med honom thet lagliga. ÄB 13: 2 (Lag 1734). Klander mot utmätningsmannens fördelningsförslag. SFS 1877, nr 31, s. 36. Går utlegd lägenhet genom klander från egaren bort, vare legoaftalet förfallet. FFS 1902, nr 19, s. 10. SFS 1921, s. 602. SvUppslB (1933). — jfr RÄTTEGÅNGS-, TESTAMENTS-KLANDER m. fl. — särsk. (†) i uttr. göra klander på ngt, yrka på rättelse av ngt; äv. med indirekt obj.: framställa anspråk på ngt mot ngn. Ath han .. giör them ther paa (dvs. på det beslagtagna godset) inthit ytthermera forholdt eller clandher. G1R 2: 198 (1525). Svedelius i 2SAH 54: 200 (1878).
2) (†) tvistemål; tvist, kontrovers; missämja, groll; split; bråk; jfr KLANDRA 2, 4. Och förwndrar H(ans) N(åde) storlige ath thetta klander med the biscoppar reknas hans nåde saa högth. G1R 6: 146 (1529). Komo för rätte .. Mattz Kagge .. och Lasse Matzson .., giffwandis tilkenne vm någedt clander som stodh emellan them sampt .. Niels Jespersson .. och Lasse Jespersson .. i så måthe att (osv.). HH XIII. 1: 42 (1562). Emedlertid sättes inga ren- eller skiälstenar mellan åboernas åckrar och ängar, hwilcket giör årligen mycket klander dem emellan. Lönqvist Bara 9 (1775). — särsk.
a) i uttr. vara, stå i klander.
α) om person: befinna sig i tvist (rättegång) l. missämja l. konflikt (med ngn om l. på grund av ngt); tvista (om ngt). Thesse partijer, som wij haffue nw warit i klander mett. G1R 11: 119 (1536). Tett godz N: som Niels Orgelekere och .. Swen Hemmingzson stå i clander om. Därs. 16: 691 (1544). Antingen wore (göterna) j klander medh Kurländerne, Esterne, eller och medh Geperne, sijne ägne Landzmän. Skytte Or. B 6 b (1604).
β) med sakligt subj.: vara föremål för tvist (rättegång). Th[et] huss som .. haffde lenge staat j cland[er]. OPetri Tb. 54 (1525; uppl. 1929). Noghen gotz som vthi en langh tiid haffue varith vdhi klandher emellom .. her pædher hårdh, oc .. fru ybba hennes barn. G1R 6: 140 (1529). NoraskogArk. 6: 264 (1642).
3) (†) handling(en) att draga ngn inför rätta l. att uppträda ss. kärande mot ngn; handling(en) att utkräva ansvar av ngn; efterräkningar; jfr KLANDRA 3. Geffua vii honom quith ffrii Och sæker .. fför fför:na rekenskap .. fför alth klander eller efftertall. G1R 1: 171 (1523). (Med avseende på utrikespolitiken) lemnade man honom (dvs. den ryske kanslern) utan klander och åtal. Höpken 2: 248 (1753). — särsk. i uttr. vara till klander med ngn, kära till ngn. Sa[m]ma dagh kom th[e]n bond[en] ffor rette som haffde warit til cland[er] m[edh] s[anc]ti dionisij p[re]bende j west[er]aarss om it huss h[e]r j byn ept[er] lasse smeltere. OPetri Tb. 52 (1525; uppl. 1929).
4) (†) olägenhet, förfång, oförrätt, skada; jfr KLANDRA 4. Och haffuer ther hoss klagett hartt vpå en Bonde benempd Swen Biörnson, som i mång år och än nu gör honom stortt klander och förfångh på samme gårdh. G1R 19: 98 (1548). (Sv.) Klander .. (lat.) injuria, damnum. Spegel (1712).
5) (†) förhållande(t) att det allmänt talas illa om ngn (med anledning av ngt); dåligt rykte; jfr KLANDRA 5. Hon war komen j clander och rykte for itt skrijn som henne wijttes at hon skulle haffua oredheligha fongit vtåff .. hustru Birgitte. G1R 7: 269 (1531). Fordrade Carl j Linnehugget, att han måtte få Echta then kohnan, han en långh tijdh haf(ver) warit j klander före. VDP 1653, s. 152.
6) handling(en) att klandra ngn l. ngt, förhållande(t) att ngn l. ngt klandras, (yttrat) ogillande, lastande, häcklande, tadel, kritik; jfr KLANDRA 5. Ådraga sig, uppbära, utsätta sig för klander. Vara förtjänt av klander. Icke kunna undgå klander. Göras till föremål för klander. Lind (1738). Åstundan likväl at göra något, då man utan klander hade kunnat göra intet, torde dock förtjena någon bevågenhet. Lagerbring 1Hist. 1: Dedik. (1769). Klandret föll skoningslöst på de officerare, som rest ifrån krigshären till riksdagen. Malmström Hist. 5: 132 (1877). Jag .. spårade en nyans af klander i rösten. Wägner Norrt. 108 (1908). Fråga var om regeringen skulle kunna visa klandret tillbaka och efter debattens slut stå som den orättmätigt anklagade. SvD(A) 1934, nr 111, s. 4. Fältbataljonen (hade) inte givit anledning till något klander. Böök Lejon 303 (1935). — särsk. (†) i förb. klander på ngt, anmärkning(ar) på ngt, klander av ngt. Man (hör) ofta så mycket klander på predikningar. Nohrborg 880 (c. 1765). Berzelius Själfbiogr. 48 (c. 1845).
-FRI.
1) (numera bl. i historisk framställning) jur. till 1: varemot klander icke anförts; ss. adv.: utan att klander anförts. Klanderfritt köp. AdP 1800, s. 187. NF 8: 1098 (1884).
2) till 6: som går fri från klander; som icke kan klandras; oklanderlig; särsk. med sakligt huvudord. Tala en klanderfri svenska. DvSchulzenheim PVetA 1799, s. 11. Det är svårt eller snarare tilläfventyrs omöjligt, att framvisa en klanderfri och ren menniskolefnad. Emanuelsson Plut. 4: 122 (1845). ST(A) 1929, nr 244, s. 15. —
(1) -GODS. (†) gods i fråga om vars äganderätt klander väckts (i samband med arvskifte). HC11H 13: 202 (1610). BL 7: 353 (1841; i fråga om ä. förh.). —
-LUST l. -LUSTA. lust att klandra; jfr -BEGÄR. Dämpa litet klanderlusten, / Yngling, var ej alltför sträng! Snoilsky 1: 60 (1865, 1869). Lumpen klanderlusta. NDA(A) 1919, nr 144, s. 7. —
-LÖS. (klander- 1730 osv. klanders- 1779—1799)
1) (numera bl. i historisk framställning) jur. till 1, = -FRI 1. VgFmT II. 8—9: 195 (1730). Mycken ägendom tillföll Kyrkan klanderlöst. Botin SvHem. 2: 68 (1756).
2) (numera mindre br.) till 6, = -FRI 2. Kryger ÅmVetA 1760, s. 27. Han hade fört ett klanderlöst lif. Söderberg Främl. 156 (1895, 1903). Berg TidnSpr. 13 (1924). —
(1) -PROCESS. jur. process vari käranden för klandertalan. NF 8: 786 (1884). Kallenberg CivPr. 1: 608 (1922). —
-RÄTT, r. l. m. särsk. jur. till 1: rätt att anföra klander. SFS 1884, nr 25, s. 3. Därs. 1920, s. 2734. —
-SJUK. som har stort begär att klandra. Lind 1: 1514 (1749). Klandersjuka tungor. Lindhé FlyddTid. 173 (1917). —
(1) -TALAN. jur. (talan som består i anförande av) klander. Palmén JurHb. 152 (1859). Forum för gäldenärs klandertalan å räkning. Kallenberg CivPr. 1: 362 (1918). —
(1) -TID. i lag fastställd tid före vars utgång klander skall hava väckts för att upptagas till behandling av domstol. AdP 1800, s. 191. SFS 1921, s. 580. —
-VÄRD, adj. som är värd klander, som förtjänar klander. Lind 1: 1513 (1749). Hvad uppförandet angår torde 4 bestämningar (vid betygsättningen) kunna anses .. tillräckliga ..: berömligt, stadgadt, mindre stadgadt, klandervärdt. BerRevElLärov. 1843, s. 134. En klandervärd ovana. GotlLT 1852, nr 52 1/2, s. 1. DN(A) 1934, nr 218, s. 3.
B (†): KLANDERS-LÖS, se A.
Spalt K 1071 band 14, 1936