| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÄTTEGÅNG rät3e~goŋ2, förr äv. RÄTTGÅNG l. RÄTTERGÅNG l. RÄTTAREGÅNG, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (RARP 4: 171 (1649) osv.) ((†) -er OPetri Kr. 273 (c. 1540), Schönberg Bref 1: 255 (1778)).
1) om sammanfattningen av de rättsligt reglerade handlingar varigm domstol (under parters medvärkan) behandlar (o. meddelar utslag i) tvistemål l. brottmål som dragits under dess prövning, process; mål; stundom övergående i bet.: ärende l. sak (som dragits inför rätta), rättstvist; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; äv. (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) allmännare, om förhandlingar mellan två parter (särsk. två stater) i syfte att uppnå ett juridiskt bindande avtal l. om förhandlingar inför skiljedomare; förr äv. abstraktare, om förande av processer l. processande. Anställa l. anhängiggöra l. öppna l. väcka l. inleda l. börja (en) rättegång mot ngn, förr äv. föra ngn i rättegång. Ligga i l. föra (en) rättegång (förr äv. driva rättegång) med ngn. Fullfölja en rättegång. Nedlägga, lägga ner en rättegång. Vinna (i) en rättegång. Förlora (i) en rättegång. Sa[m]ma dagh wart th[et] saa dømdt i th[e]n langliga rættgong, som h[e]r juer och lamb[re]ct hade sich emellen, at (osv.). OPetri Tb. 127 (1526). Han ruinerade sig med rettegång. Serenius (1741). (Smaken) kunde vinna en anstäld rättegång, om lika rang med hörslen, synen, lukten och känslan. Tessin Bref 1: 312 (1753). Föra någon i rättegång. Sahlstedt (1773). Med lyckan dref jag aldrig rättegång. Wallin (SVS) 1: 285 (1807). Som ett fel i lagstiftningen måste .. betecknas, att rättegång om underhåll till make inte kan föras för stängda dörrar. SvJuristT 1937, s. 459. HT 1952, s. 133 (om förhandlingar mellan Sv. o. Danmark 1471). — jfr ARVS-, SKEN-RÄTTEGÅNG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Rättegångh giör mången bång (dvs. förtret). Grubb 538 (1665). Bättre en mager förlikning, än en fet rättegång. Granlund Ordspr. (c. 1880). Rättegång gör vägen lång. Därs.
b) i uttr. hålla rättegång med (förr äv. över) ngn, behandla mål mot ngn inför rätta, rannsaka ngn (inför domstol); äv. bildl.; förr äv. i uttr. hålla rättegång över ngn av ngra, hålla rättegång med ngn inför en domstol bestående av ngra. Then 18 February höldz retgongen öffuer them. Svart G1 113 (1561). Befalningszmannen (lät) föra .. (de präster i Alexandria som icke ville anta arianismen) til Siöstranden, ther hölt han öfwer them en Rättegång aff Hedningar och Judar. Schroderus Os. 1: 500 (1635). Det första man har att göra när verlden är ond, är att hålla rättegång med sig sjelf. Svedelius SmSkr. 1: 110 (1872).
c) (†) i uttr. sätta ngt i rättegång l. ställa ngt för en rättegång, draga ngt inför rätta l. anhängiggöra ngt vid domstol l. hänskjuta ngt till skiljedomare; låta ngt hava sin rättegång, låta ngt prövas i laga ordning (inför rätta). Ati vele sielffue besinna huad ther om rättast är, och ther effter latha (arv-)skifftit än nw haffua sijn rätgång. G1R 5: 39 (1528). Saken war sat i rettgong. OPetri Kr. 212 (c. 1540). Osz synes .. likesth, ath hans sack motte bliffve stälth för enn retgång. G1R 28: 145 (1558).
d) (†) i uttr. sitta rättegång, sitta l. fungera ss. domare vid rättegång, sitta till doms; sitta rättegång över ngn l. ngt, sitta till doms över ngn l. ngt; sitta en rättegång mellan ngra, skipa rätt mellan ngra. G1R 4: 295 (1527: emellom). De gode herrer och welbyrdighe menn, som nu her förmoandis ähre, ath sittia rett[ir]gångh. TbLödöse 231 (1591). Att sittja .. rettegong öfver Reengrefven. RP 2: 25 (1630). Därs. 16: 412 (1656).
e) (†) i uttr. komma i rättegång, om ärende l. tvist: dragas inför rätta; vara l. stå under rättegång, om ärende l. rättsobjekt: vara föremål för rättslig prövning resp. för process. Rikesens rådh .. begierade at saken motthe komma i rettgong. OPetri Kr. 179 (c. 1540). LandtmFörordn. 208 (1762: stå under tvist och Rättegång). Denna landtegendom är under rättegång. Nordforss (1805).
f) i sht jur. i uttr. fri rättegång, om rättegång som obemedlad l. mindre bemedlad person efter domstolsbeslut äger rätt att kostnadsfritt föra. SFS 1919, s. 2249.
g) (†) övergående i bet.: domstolssammanträde, domstolssession; äv. övergående i bet.: rättegångsförhandlingar l. domstolssammanträden. (Om de) haffua saak emoot någhon, så haffuer man råådh och rettgong och foghotar. Apg. 19: 38 (NT 1526); jfr huvudmomentet. UpplDomb. 3: 93 (1541). Anno 1625 denn 9 May stodh Rådstufue och Rettegång i Wexiö. VRP 9/5 1625. (Susanna) blef gift med Jojachim, .. I hvilkens hus fängelsens barn hade sin rättegång. Kolmodin QvSp. 1: 681 (1732).
2) (†) förordning rörande rättegångs hållande, rättegångsordning. Försäkrings-Rättens Ledamöter (böra), innan de sine Domsäten intaga, aflägga den vanlige Domare-Eden, och vid de förekommande mål, följande Rättegång sig til noga rättelse ställa. PH 5: 2994 (1750).
B: RÄTTEGÅNGS-AFFÄR. (numera bl. tillf.) om (göromål l. bestyr i samband med) rättegång; jfr affär 1. Runeberg 4: 269 (1836; i pl.). —
-AKT. akt (se akt, sbst.1 II a) i rättegångsmål, rättegångshandling, processakt; äv. (jur.) sammanfattande, om samtliga till ett mål hörande rättegångshandlingar, särsk. om en (i omslag innesluten o.) vid domstol förvarad samling av rättegångshandlingar gällande ett visst mål; jfr rotel 3. 2SthmTb. 6: 93 (1579). Då någon vil låta trycka de skrifter som i hans rättegång vexlade äro, bör icke den ena Partens skrifter allena, utan bägges, och således hela Rättegångs-Acten tryckas. Bergv. 2: 65 (1738). Kallenberg CivPr. 2: 144 (1927). —
-ARTIKEL. hist. artikel (se d. o. II b) i rättegångsordning (se d. o. 2); i sht i pl., om (1614 års) rättegångsordning. RA II. 1: 399 (1614; i pl.). —
-AVDELNING~020.
1) för redogörelser för rättegångar avsedd avdelning i tidning l. tidskrift. DN 1893, nr 8818 B, s. 3.
2) jur. i uttr. allmän rättegångsavdelning, om var o. en av de avdelningar vid Sthms rådhusrätt som handlägga rättegångsmål i allmänhet (o. icke endast vissa specialmål). SvJuristT 1937, s. 72. —
-AVGIFT~02, äv. ~20. avgift som erlägges (av part i rättegångsmål) till statsvärket ss. bidrag till täckande av kostnader i samband med rättegång (t. ex. stämpelskatt, fullföljdsavgift); i fråga om ä. förh. äv. om avgift som erlades till domare l. annan tjänsteman ss. ersättning för viss förrättning o. d. i samband med rättegång; jfr -kostnad. BtRiksdP 1901, I. 1: nr 24, s. 218 (om revisionsskilling). Kallenberg CivPr. 2: 1499 (1939). —
-BALK. jur. benämning på den avdelning av den allmänna lagen som behandlar reglerna om rättegång. FörarbSvLag 1: 349 (1691). —
-BASILIKA. (om romerska förh. under antiken) basilika (se d. o. 1); äv. i uttr. salu- och rättegångsbasilika. Upmark Lübke 240 (1871). Stenberg KyrkSkrud 9 (1950). —
-BETJÄNING. (numera bl. tillf., i skildring av ä. förh.) jfr -betjänt o. rätts-betjäning. Nordforss (1805). —
-BETJÄNT. (numera bl. tillf., i skildring av ä. förh.) om lägre tjänsteman vid domstol, i sht vaktmästare; förr äv. om domare; jfr rätts-tjänare o. rätts-betjänt. Roman Holbg 37 (1746). Rättegångsbetjenter i Spanien, som undersöka .. alla saker angående krigsväsendet. Möller 1: 31 (1755). —
-BITRÄDE~020. abstr. o. konkret: biträde i rättegång; särsk. (jur.) konkret, om person som biträder part i rättegång vid utförande av hans talan (ofta äv. vid talans förberedande l. anhängiggörande o. d.) samt är bemyndigad att inför rätta o. i partens närvaro handla å dennes vägnar (med bindande värkan för parten i den mån denne icke motsäger honom); jfr rätts-biträde. FörslACrimLag 1832, Motiv. s. 140. Kallenberg CivPr. 1: 823 (1922). Östergren 981 (1937). —
-BYRÅ; pl. -er. (numera bl. tillf.) företag som tillhandagår allmänheten med biträde i rättegångsmål, juridisk byrå; jfr rätts-byrå o. byrå 3. SydsvD 1870, nr 1, s. 1. SundsvP 1886, nr 4, s. 1. IllSvOrdb. (1958). —
-DAG. dag då domstol sammanträder för handläggning av rättegångsmål; jfr rätts-dag. 2SthmTb. 5: 124 (1576). SFS 1949, s. 356. —
-DETALJ. (†) i sg. best., sammanfattande, om den rättskipande värksamheten inom armén samt de för dess utövande anställda ämbets- o. tjänstemännen. Lefrén Förel. 1: 170 (1818). —
-DIARIUM. (mindre br.) föredragningslista vid rättegångsförhandlingar, uppropslista. Auerbach (1913). Hammar (1936). —
-ED, r. l. m. (numera bl. tillf.) om (i lag föreskriven o. formulerad) ed som avlägges vid rättegång (av domare l. part l. vittne). BtRiksdP 1885, I. 1: nr 2, s. 10. —
-ENVIG~02, äv. ~20. (om ä. förh.) om envig (inför rätta) ss. bevisningsmedel i rättegång. Boëthius HistLäsn. 2: 192 (1898). —
-FEL, n. jur. fel begånget av domstol vid rättegångsförhandling l. vid avfattande av dom o. innebärande att rättsregel (som hänför sig till rättegångsmålet) åsidosättes l. tillämpas felaktigt l. att (viktigare) sakförhållande förbises o. d.; jfr dom-villa. Silverstolpe i 1SAH 2: 196 (1787, 1802). —
-FERIER, pl. ferier vid domstol (varunder domstolsförhandlingar icke hållas); jfr rätts-ferie. Nordforss (1805). —
-FOGDE. [efter t. gerichtsvogt] (†) om tysk ämbetsman med dömande myndighet, domare. (Vice guvernören i Preussen skall) sij opå, att så rettegångsfougderne som gouverneurer[ne] sielff och amptskrifvar[n]e och alle andre, som haffve medh justicien att göra, måge effterkomma deres embete medh flijt och uthan veldh. AOxenstierna 6: 252 (1631). —
-FRID, förr äv. -FRED. om den (gm lag stadgade) särskilda rättssäkerhet (o. frihet från våldsgärningar, förargelseväckande beteende o. d.) som gäller för ställe där (o. under tid då) domstol är samlad för rättegångsförhandlingar; äv. (numera bl. om ä. förh.) med inbegrepp av särskild rättssäkerhet för person på väg till l. från rättegång; jfr tingsfrid. FörarbSvLag 5: 299 (1713). Lag 1734, s. 221 (med inbegrepp av särskild rättssäkerhet på väg till l. från rättegång). —
-FRÅGA, r. l. f. fråga (se fråga, sbst. 3) som hör till handläggningen av rättegångsmål l. som göres till föremål för rättegång. Dähnert 237 (1746). —
-FULLMAKT~02, äv. ~20. jur. fullmakt (för ombud, t. ex. advokat) att företräda part i rättegång; särsk. om (på föreskrivet sätt utförd) utskrift av sådan fullmakt; processfullmakt. SvNorStatscal. 1820, s. 331. En rättegångsfullmakt in blanco. BtRiksdP 1871, I. 1: nr 17, s. 27. —
-FULLMÄKTIG~020, m.||ig. jur. person (ombud, advokat) som (gm rättegångsfullmakt) är befullmäktigad att företräda part i rättegång, rättegångsombud, processfullmäktig. SvTyHlex. (1851). —
-FULLMÄKTIGSKAP~0102. [jfr -fullmäktig] jur. om förhållandet l. befogenheten l. uppdraget att vara rättegångsfullmäktig. Schrevelius CivPr. 223 (1853). —
-FÖRANDE. (†) handlingen att föra rättegång l. process, processande. Möller 2: 666 (1785). Heinrich (1828). —
-FÖRFATTNING. särsk. (†): organisation av rättegångsväsendet; jfr författning 5. Rättegångs författningen .. undergick en betydlig förbättring (då Island fick en ny judiciell indelning efter alltingets inrättande). Nordström Samh. 1: 5 (1839). Strinnholm Hist. 3: 622 (1848). —
-FÖRHANDLING. domstolsförhandling, rättsförhandling; i sht i pl. Berndtson (1880). SvJuristT 1937, s. 86 (i pl.). —
-FÖRMÅN~02, äv. ~20. (i lag föreskriven) förmån som tillerkännes part i rättegång; äv. om förmånen att åtnjuta i lag reglerad (o. kostnadsfri) rättegång. VDAkt. 1793, nr 248. Björkman (1889). Kallenberg CivPr. 1092 (1924). —
-FÖRORDNING. (numera bl. mera tillf.) förordning rörande rättegångsväsendet. Schmedeman Just. 1425 (1695). —
-FÖRSEELSE. jur. (av part l. vittne l. åhörare o. d. begången o. enligt lag straffbelagd) förseelse mot rättegångsordningen (se -ordning 1); jfr -fel. BonnierKL (1926). —
-GUDSTJÄNST~02, äv. ~20. gudstjänst som anordnas för ledamöter av underrätter o. hovrätter, innan rättsförhandlingarna börja för året; jfr -predikan. ProtLagär. 25/1 1878, s. 22. —
-HANDEL. (†) om rättegångsförhandlingar l. rättegångsförfarande l. rättegång; äv. om rättegångsprotokoll. Thesse .. här effther förtecknadhe äre .. stälthe för rätte och frij giordhe såsom then rättegongz handell såsom .. Jören Persson .. öffwerantuordett wardt, förmäle skall. HH XIII. 1: 153 (1564). Iernbörden, som .. fordomdags .. warit brukat til rettgångs handel. LPetri Kyrkiost. 69 b (1566). Schultze Ordb. 1741 (c. 1755). —
-HANDLING.
1) handling l. åtgärd som utgör ett led i en rättegång; i pl. förr äv.: rättegångsförhandlingar; jfr process-handling 1. Wÿ .. wore stadde för rådhuset, achtendes att gånge vp till rättegångz handling[er]. 2SthmTb. 6: 537 (1577). SFS 1942, s. 1742.
2) konkret: skriftlig handling tillhörande ett rättegångsmål, processhandling (se d. o. 2). Schroderus Os. III. 2: 79 (1635). —
-HJÄLP. särsk. om kostnadsfri juridisk hjälp som (gm rättshjälpsanstalt o. d.) lämnas åt mindre bemedlad i rättegång; jfr rätts-hjälp b. DN(B) 1959, nr 35, s. 7. —
-HÄROLD. hist. person med uppgift att officiera vid rättegång (gm uppläsande av anklagelseakt) o. vid avrättning i anslutning till rättegång. Werwing Hist. 2: 4 (c. 1690; vid rättegången mot Sigismunds anhängare 1600). —
-INSTANS. (numera mindre br.) instans (se d. o. II 2), rättsinstans. Svedelius Statsk. 2: 21 (1887). TySvOrdb. 908 (1932). —
-KOLLEGIUM. (om ä. förh. i Ryssl.) (lokal för) ämbetsvärk som handhade rättskipningen. Palmquist ObsRyszl. 19 (1674). —
-KOSTNAD. kostnad för förande av en rättegång; särsk. om dylik kostnad som part (under vissa förhållanden) kan få motpart förpliktad att ersätta; stundom övergående i bet.: ersättning till motpart l. till statsvärket l. till enskild ämbetsman för kostnader i samband med rättegång; numera i sht i pl.; jfr process-kostnad. Schmedeman Just. 594 (1669). Lands-Fiscalerne .. böra af den bråtslige, eller tappande parten, njuta rättegångs kostnad. PH 5: 2963 (1750). Ordet Rättegångskostnad tages vanligen så vidsträckt, att derunder innefattas alla de utgifter, som Rättegången förorsakar. Schrevelius CivPr. 174 (1853). A. ålades ersätta B:s rättegångskostnader med visst belopp. SvJuristT 1937, s. 329. (N. N. har) ålagts att .. utgiva 4000 kr. jämte ränta och rättegångskostnader. 1NJA 1954, s. 177.
Ssg: rättegångskostnads-ersättning. om ersättning för rättegångskostnad(er), vilken (som regel tappande) part ålägges att erlägga till motpart l. till statsvärket. BtRiksdP 1869, Saml. 1. II. 2: nr 109, s. 10. —
-MEDEL. (†) medel (se medel, sbst. 13) för rättskipning i rättegång; jfr rätts-medel 1. Järta 1: 202 (1832). Wisén i 3SAH 4: 202 (1889). —
-MISSBRUK~02, äv. ~20. missbruk av rättegång l. i samband med rättegång; särsk. (jur.) i mera inskränkt anv., om förhållandet att ngn mot bättre vetande inleder l. föranleder rättegång i tvistemål l. fullföljer talan till högre rätt. SvT 1852, nr 185, s. 3. —
-MÅL. mål (se mål, sbst.2 1) som är l. varit l. skall komma under domstols prövning; förr äv. i speciellare anv.: civilmål. Orden civile och criminale mål kunna gifwas således på swänska: missgierningz- och rättegångzmål. FörarbSvLag 3: 181 (1714). Rättegångsmål äro .. antingen civila eller criminela. Boström 2: 474 (1842). —
-NOTARIE, förr äv. -NOTARIUS. (förr) rättegångsskrivare (vid krigsdomstol). LMil. 4: 890 (1696). Hofcal. 1798, s. 64. —
-NOTERARE, m. [senare ssgsleden till notera, v.2 1 a δ] (†) rättegångsskrivare. Linc. (1640; under logographi). —
-OMBUD~02, äv. ~20. person som företräder l. biträder part i rättegång; särsk. (jur.) om rättegångsfullmäktig. AdP 1809, 3: 1042. Östergren (1937). Spångberg BanbrHövd. 130 (1939). —
-OMBUDSKAP~002, äv. ~200. [jfr -ombud] (mera tillf.) jfr -fullmäktigskap. Hernberg Rättsh. 497 (1922). —
-OMKOSTNAD~020. (numera bl. tillf.) = -kostnad. RP 2: 47 (1630). Wallquist EcclSaml. 5—8: 267 (1794). —
-ORD. (numera bl. mera tillf.) ord som tillhör rättegångsväsendets terminologi. Möller (1790, 1807). —
-ORDINANTIA. (numera bl. i skildring av ä. förh.) rättegångsordning (se d. o. 2). RA II. 1: 422 (1614). 2NF 34: 185 (1922). —
-ORDNING.
1) om ordningen l. sättet för förande av rättegång, processordning; förr äv. övergående i bet.: rättegång. 2RARP 16: 50 (1747). Rättegångsordningen var väl något summarisk, öfver (upprorsstiftarna under dalupproren). Schönberg Bref 1: 236 (1778).
2) lag l. förordning rörande rättegångsväsendet, särsk. dess organisation (jfr -ordinantia, -ordonnans); i pl. förr äv. om bestämmelser rörande rättegång. The Rettgångs ordningar, som j Mosi Lagh författadhe äro. Falck Und. 89 b (1558). Rättegångsordningen af 1614. Fahlbeck Förf. 22 (1904). —
-ORT. om ort (se ort, sbst.1 II 1) där rättegång hålles; ngn gg äv. om lokal o. d. (förr särsk. offentlig plats) avsedd för rättegång (jfr ort, sbst.1 II 4, 4 b). Cellarius 72 (1699). Sjöberg Kris. 62 (1926). —
-PERIOD. period under vilken domstol håller (ordinarie) rättegångssammanträden, tingstermin, rättegångstermin. HT 1953, s. 283. —
-PERSON. [jfr t. gerichtsperson] (†) person som har befattning inom rättegångsväsendet; anträffat bl. i pl. Schroderus Waldt Dedic. 4 (1616). NAv. 18/9 1656, nr 2, s. 1. —
-PLATS. (numera bl. tillf.) om ställe l. ort där rättegång hålles. Schroderus Os. 2: 487 (1635). Schmedeman Just. 1476 (1696). —
-POLITI. jur. (upprätthållande av) yttre ordning under rättegångsförhandling(ar). Kallenberg CivPr. 2: 196 (1928). —
-POST, m. (†) kurir med uppgift att befordra rättegångshandlingar o. d.; jfr post, sbst.3 3 b. HovförtärSthm 1617 —18, s. 3. Därs. s. 21 (vid hovrätten). —
-PRAXIS. (av domstol tillämpad) praxis vid handläggning av rättegångsmål, domstolspraxis. Schück VittA 6: 368 (i handl. fr. 1788). —
-PREDIKAN. [jfr t. gerichtspredigt] predikan vid rättegångsgudstjänst; jfr dompredikan. SvUppslB (1935). —
-PROCESS.
1) (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) rättegångsprocedur; jfr -ordning 1 o. process, sbst.1 1. Stiernman Com. 3: 1075 (1672). (År 1675) omtalar landshövdingen att allmogen i västra Blekinge numera önskade svensk lag och rättegångsprocess. SvJuristT 1937, s. 10.
2) (numera bl. i skildring av ä. förh.) förordning rörande (procedur vid) rättegång(ar); särsk. om förordning av år 1615 vari proceduren vid rättegång i hovrätt reglerades; jfr -ordning 2 o. process, sbst.1 2. Kon: May. til Swerigis Rättegångs Process, som achtas skal vthi H. K. May. Konungzlige Hoffrätt. (1615; titel på förordning). FörarbSvLag 7: 578 (1709). HT 1927, s. 28.
3) (numera bl. tillf.) rättegång, process (se process, sbst.1 4); förr äv. om rättskipning. OxBr. 10: 298 (1629). Magistratet i .. Rom .. wille .. vptagha sin gamble Rättegångs Procesz: Sålunda, at Påfwen skulle befatta sigh allena medh andelige Saker .. Och låta them beställa om werldzlige Saker. Schroderus Os. 2: 652 (1635; lat. orig.: ius dicere voluerunt). IllSvLittH 1: 181 (1955). —
-RANNSAKNING~020. (numera bl. tillf.) rannsakning (värkställd av domstol) i samband med rättegång; stundom liktydigt med: rättegång. Schroderus Os. 1: 647 (1635). Svedelius i 2SAH 46: 354 (1870). —
-REGEL; pl. -regler. regel gällande förfarandet vid rättegång. Wikforss 2: 378 (1804). Nordström Samh. 1: 7 (1839). —
-RÄV. (tillf.) om person som (gm lång erfarenhet) lärt sig att uppträda i rättegångar på ett listigt sätt. Nilsson HistFärs 185 (1940). —
-SAK.
1) rättegångsmål; äv. allmännare, om angelägenhet l. ärende l. förhållande o. d. som rör l. har samband med rättegång(ar) l. rättegångsväsendet o. d.; i sht i pl. UpplDomb. 3: 93 (c. 1560). (De) som i rettegångs saker lärde och förfarne voro. Münchenberg Scriver Får. 288 (1725).
2) (†) i pl., om sakören. Skatt, gestning, rättgångzsaker och andre vtlager. PrivSvSt. 3: 247 (1573). —
-SAMMANTRÄDE~1020. (domstols) sammanträde för handläggning av rättegångsmål. Kallenberg CivPr. 1: 198 (1917). —
-SCHULTZ. [jfr t. gerichtsschultheiss, gerichtsschulz, domare o. d.] (†) om domare (auditör) vid regementskrigsrätt; jfr regements-schultz. Rettegångz schultz och schrifwere. KlädkamRSthm 1641 A, s. 29 a (vid regementsstab). —
-SKRIFT. skrift som berör l. har samband med rättegång o. d.; särsk. (jur.) dels om skrift varigm part i rättegång utvecklar sin talan, inlaga (se d. o. 3), dels om rättegångshandling (se d. o. 2). RB 15: 12 (Lag 1734). Rönblom Tryckfr. 100 (1940). —
-SKRIVARE. (rättegång- 1730. rättegångs- 1615 osv.) [jfr t. gerichtsschreiber] (numera bl. i skildring av ä. förh.) person anställd vid domstol för att renskriva l. uppteckna (rättegångs)handlingar; särsk. ss. benämning på person med sådan uppgift vid krigsdomstol; jfr -notarie o. handlings-skrivare 2. Schmedeman Just. 150 (1615; vid hovrätten). Angående efterföljande Stabs-Betjente, såsom Fältskärs-Gesällerne, Rättegångsskrifwaren, Regements-Wäbelen, Hautbois, .. Så blifwa desamma ansedde såsom Under-Officerares wederlikar. LMil. 4: 1354 (1706). —
-SPORTLER, förr äv. -SPORTLAR, pl. (i sht förr) sportler erhållna l. erlagda i samband med rättegång; jfr -avgift. Holmberg 1: 764 (1795). Dalin 2: 309 (1854). —
-SPRÅK.
2) språkbruk l. (språk)stil som användes inom rättegångsväsendet; jfr rätts-språk 2. Rydqvist SSL 1: 420 (1852). —
-STADGA, r. l. f., förr äv. -STADGE. stadga gällande rättegångsväsendet; jfr -ordning 2, -process 2. Schmedeman Just. 142 (1614). Kallenberg CivPr. 2: 54 (1927). —
-STATUTER, pl. (numera bl. tillf.) statuter i rättegångsordning (se d. o. 2) l. rörande rättegångsväsendet; jfr -artikel. RA II. 1: 413 (1614). —
-STIL, förr äv. -STYL. om stil som kännetecknar skriftlig (o. muntlig) framställning i samband med rättegångar; jfr rätts-språk 2. Sahlstedt CritSaml. 341 (1759). —
-STÄMMA, r. l. f. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = -sammanträde. Nordström Samh. 2: 423 (1840). —
-SÄTT, n. om sätt l. metod som användes vid rättegång; särsk. om sätt(et) för förande av rättegång (jfr -ordning 1). FörarbSvLag 5: 431 (1717). Jernbörd eller andra verldsliga rättegångssätt. Reuterdahl SKH II. 1: 236 (1843). Ett muntligt rättegångssätt. SvJuristT 1937, s. 759. —
-TAXA. [jfr t. gerichtstaxe] (numera knappast br.) taxa för avgift(er) till domstol från part i rättegång. Björkegren 1: 1135 (1784). TySvOrdb. 908 (1932). —
-TERMIN. jur. rättegångsperiod; förr äv. rättegångsdag l. rättegångstillfälle. Schmedeman Just. 145 (1615). Nordström Samh. 2: 739 (1840). —
-TID. (numera bl. tillf.)
1) tid l. period under vilken domstol sammanträder för (ordinarie) rättegångsförhandlingar, tingstermin; äv. om tid varunder en enskild rättegång pågår; jfr -period, -termin. Holmberg 2: 410 (1795). Under landskapslagens tid (funnos) blott 2 rättegångstider i Helsingland. Widmark Helsingl. 1: 97 (1860). Under den tioåriga rättegångstiden. Annerstedt UUH II. 2: 358 (1909).
-TILLFÄLLE~020. om tillfälle l. gång då domstol sammanträder för rättegångsförhandlingar; jfr -sammanträde. NVexjöBl. 1847, nr 11, s. 2. —
-TIMME. (ålderdomligt) jur. om tidpunkt då rättegångssammanträde tager sin början l. om timme l. tid under vilken rättegångssammanträde pågår; stundom övergående i bet.: rättegångssammanträde; förr äv.: rättegångsperiod. Schmedeman Just. 146 (1615). Tvenne måge rättegångstijmor vara i staden, den första ifrån tiugunde dag juhl till rötemånadens begynnelse, den andra ifrån rötemånadens slut till julens begynnelse. FörarbSvLag 8: 197 (1734). Stämning i vexelmål skall, der sökanden det äskar, meddelas till samma dag, då den sökes, om Rätten den dagen har sammanträde och svaranden är så till hands att han kan före rättegångstimmens slut sig infinna. SPF 1858, s. 70. SFS 1880, nr 15, s. 27; jfr Därs. 1932, s. 216. —
-TVÅNG. (†) om förhållandet att ngn gm rättegång (o. dom) tvingas att fullgöra en skyldighet o. d. OxBr. 10: 337 (1632). —
-UMGÄLDER~020, pl. (numera mindre br.) jfr -kostnad. 1NJA 1874, Utsl. s. LXVII. Hernberg Rättsh. 299 (1922). —
-UPPDRAG~02, äv. ~20. om uppdrag att utföra visst arbete i samband med rättegång (t. ex. att vara rättegångsbiträde). Hemberg o. Sillén Bokföringsl. 16 (1930). —
-VANA. (numera bl. tillf.) vana vid rättegång(ar); vana (l. vedertaget sätt) att föra rättegång. Celsius G1 1: 318 (1746). —
-VÅG; pl. -ar. (tillf.) om våg (med vågskålar) ss. symbol för rättvisan l. rättskipningen o. d. Roman Holbg 25 (1746). —
-VÄBEL. [jfr t. gerichtsweibel] (förr) benämning på vid krigsdomstol tjänstgörande befattningshavare (väbel) urspr. med uppgift att bl. a. kalla anklagade inför rätta samt fungera ss. åklagare, sedermera med uppgift att svara för rättslokalernas uppvärmning o. städning samt att gå domstolens ledamöter till handa o. d. RR 30/6 1618. LMil. 1: 259 (1683). Rättegångsväbeln skal dageligen uti Krigs-Hofrättens rum upvakta, och åligga, at dem elda och städa. PH 15: 31 (1791). SFS 1826, s. 618. —
-VÄG.
1) (numera bl. mera tillf.) ”väg” som man har att gå l. ordning som följes vid rättegång(ar); sätt l. metod som användes vid rättegång, rättegångssätt; sätt l. utväg bestående i (anställande av) rättegång; jfr processväg 1, 2. Schönberg Bref 1: 50 (1772). Hedin Tal 1: 308 (1879). Konsistoriet .. fruktade för den vanliga långsamma och dyrbara rättegångsvägen. Annerstedt UUH II. 2: 383 (1909). SOU 1926, 33: 3. särsk.
a) i uttr. på (i sht förr äv. i) rättegångsvägen, äv. i l. på rättegångsväg, gm l. medelst rättegång; äv.: vid l. i fråga om rättegång(ar). Denna omständighet måtte varda nämd och anmäld till beifrande i laglig rättegångsväg. AdP 1789, s. 37. Det är så bruket i rättegångsvägen. Nordforss (1805). Hammar (1936: på). Östergren (1937).
b) i uttr. gå rättegångsvägen (jfr 2), anlita domstol, föra process. Nordforss (1805). Meurman (1847).
2) (†) om den juridiska banan (se bana, sbst.1 1 g γ); särsk. i uttr. gå rättegångsvägen (jfr 1 b), gå den juridiska banan. Nordforss (1805). (Han har) bestämt sig för Rättegångs vägen. Ödmann AnvSkr. 59 (1822). Meurman (1847). —
-VÄRK, n.
1) (i sht om ä. förh.) ämbetsvärk som handlägger rättegångsärenden; domstol; äv. sammanfattande, om de ämbetsvärk o. institutioner som handlägga rättegångsärenden, övergående i bet.: rättegångsväsen. PH 4: 2857 (1749). Arméens Rättegångs-Verk. Därs. 9: 211 (1770). Rättegångsverkets tilstånd i Sverige vid Gustaf Adolphs tid. Kellgren (SVS) 5: 663 (1793). särsk. (förr) i uttr. examen till rättegångsvärken, (1904 avskaffad) universitetsexamen som gav kompetens till inträde i rättegångsvärken, hovrättsexamen. SFS 1863, nr 55, s. 1. Ekeberg i 3SAH LVI. 1: 35 (1945).
-VÄSEN(DE). sammanfattande, om allt som har samband med rättegångar, processväsen; i sht med tanke på de regler som avse rättegång samt de institutioner som handlägga rättegångsärenden. SthmStadsord. 1: 27 (1635). General-auditören .. har öfverinseendet öfver arméns rättegångs-väsende. TjReglArm. 1867, 4: 11. —
-ÄRENDE. om rättsärende som göres till föremål för (prövning o. avgörande gm) rättegång. ConsAcAboP 10: 313 (1712).
Spalt R 4151 band 23, 1962