| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLANDRA klan3dra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, VetAP 1: 152 (1739)), -ING (†, OPetri Tb. 200 (1528; uppl. 1929), Dalin (1852)); -ARE (Lind 1: 293 (1738), SvUppslB 15: 498 (1933)); -ERSKA (tillf., Lind 1: 1514 (1749), SvTyHlex. (1851, 1872)); jfr KLANDER.
— jfr O-KLANDRAD, p. adj.
1) framställa invändning(ar) l. protest(er) mot (ngts) giltighet; yrka på rättelse i fråga om (ngt) l. på upphävande av (ngt); numera bl. jur. i fråga om dylika invändningar l. yrkanden inför domstol; förr äv. med obj. betecknande egendom: framställa invändning(ar) mot innehavarens äganderätt till l. åtkomst av (ngt), framställa anspråk på bättre rätt till (ngt) än vad innehavaren kan göra gällande. Klandra arvskifte, köp, testamente (jur.). OPetri Tb. 35 (1524; uppl. 1929). Rääf Ydre 1: 328 (i handl. fr. 1581). Om jorden, som lagligen skipt är, icke må klandras eller hembiudas, så är ju äfwen så onödigdt, att dhen samma opbiudes. FörarbSvLag 7: 239 (1695). Ej må någor annar, än närmaste arfvinge, klandra testamente. ÄB 18: 4 (Lag 1734). Vill Gäldenären (i konkursen) klandra redovisningen, så (osv.). Schrevelius CivPr. 494 (1853). Bolaget klandrade dispaschen hos Stockholms R. R. 1NJA 1908, s. 313. — särsk.
a) (†) i förb. klandra emot (ngt), anföra klander emot (ngt), protestera emot (ngt); klandra på l. uppå (ngt), framställa klander mot (ngt), bestrida innehavarens äganderätt till (ngt), göra anspråk på (ngt). OPetri Tb. 17 (1524; uppl. 1929). (De ha) ingen rätt at klandra på hans eghor. Rudbeckius Kyrkiost. 56 (c. 1635). Wij swenske hafwa dher emoot (dvs. mot att danskarna förde tre kronor i sitt vapen ) strax talt och klandrat. Schück VittA 3: 277 (i handl. fr. 1678).
b) (†) med såväl direkt som indirekt obj.: bestrida (ngns) äganderätt till l. lagliga åtkomst av (ngt); vilja avhända (ngn ngt). Han fik .. försäkring om it och annat godz, som tilförene war honom klandrat. Spegel Dagb. 5 (1680). De betydligaste ibland aristocraterne .. missunnade och klandrade K(onung) Gustaf (I) sin Krona och Regering. HSH 3: 28 (c. 1800).
2) (†) föra rättegång (om ngt); tvista l. kivas (om ngt); äv. med obj.: göra l. hava (ngt) till föremål för tvist. G1R 16: 7 (1544). Then Swen i Hambra, som så lenge haffuer clandrett medh Her Måns i Horssa, om thet bodhelandh, som han förmeentte sigh haffue någen rättiigheett till. Därs. 19: 65 (1548). Then tomptt, som lenge haff[uer] waritt klandratt dem emellom. SkrGbgJub. 6: 64 (1587). Samma dagh kom för retthe Hanns Nillsson och till talade Nills Tiuffuell[s] hustru om ehn jordh, di haffua lenge klandradh om. Därs. 180 (1590).
3) (†) draga (ngn) inför rätta, uppträda ss. kärande mot (ngn), väcka åtal mot (ngn); äv. i förb. klandra till (ngn), kära till (ngn). Køpswe[n]nen som klandrad[es] aff wpsale borga[re]n sagde sick wilie læte ho[nom] ffaa borga[n] ffor peni[n]gene til tess (osv.). OPetri Tb. 22 (1524 uppl. 1929). Kom förrätten Larss Sackariesson j Millanseel j Anundssiöö sochn och klandradhe till Swän Östensson i honöön, om en gammal Jorde handel. ÅngermDomb. 1641, fol. 185. Stiernhielm WgL 101 (1663).
4) (†) ställa till bråk l. väsen l. förargelse. Ehwar the (dvs. danskarna) thet må komme til wäge, / Mere nu än som the förre pläge, / Thet wapn (dvs. riksvapnet) the förandre. / The settie thet vnder som för war op, / Gudh städer them doch ey fremie sitt hop, / Ehuru the ther medh klandre. Svart Gensv. K 4 b (1558).
5) yttra missnöje, klaga, anmärka, tadla.
a) (†) i förb. med prep. (up)på, stundom mot l. över: yttra missnöje över (ngt), klaga över l. på (ngt), anmärka på (ngt), tadla; äv. med innehållsobj.: (tadlande) anföra l. säga l. framdraga (ngt) om l. mot (ngn l. ngt). Jag .. / På förra galnskap klandrar, / Och gråter bitterlig. Warnmark Songt. 28 (1701). Här (dvs. på landet) ingen lätting hörs på lönens ringhet klandra. GFGyllenborg Vitt. 1: 120 (1762, 1795). På det Comministern Herr Magister Ekedahl eij måtte få tillfälle att för mycket klandra öfver min tidiga afresa ifrån hans biträde. VDAkt. 1783, nr 236. Lyckliga de, som sjelfva få höra hvad folk har att klandra på dem och derefter kunna rätta sig. Hagberg Shaksp. 2: 50 (1847). Har jag väl skäl att klandra / På andras bättre lott? Nybom SDikt. 1: 160 (1880).
b) utan förb. med prep.: yttra sitt ogillande av l. missnöje över (ngt l. ngn), klaga över l. på (ngt l. ngn); numera företrädesvis: med ogillande uppvisa fel hos (ngn l. ngt), anmärka på (ngt) ss. felaktigt l. olämpligt, kritisera, tadla, häckla; äv. abs. Vnderligh går i werlden til, / Om man thet medh öghon se wil, / Här förandras, och her klandras. Prytz G1 D 3 a (1621). När Hann (dvs. Gud) will måst wij wandra / Från thenne uszle Wärld, ey hielper något klandra / Ok legge Sigh emoot. Lucidor (SVS) 307 (1673). Hafvet är godt, det må du ej klandra, / frihet och glädje på hafvet bo. Tegnér (WB) 5: 116 (1820). Underligt, hur de dödlige städs de evige klandra! Johansson HomOd. 1: 32 (1844). Ingen är så okunnig och dum, att han ej kan klandra en Ordbok, ehuru ingen ännu kunnat göra en fullkomlig. BvBeskow (1852) i FoU 26: 9. Vid högskolan klandrades mycket Jonas’ tilltag att (osv.). Siwertz JoDr. 204 (1928). (Korpral) Lans kunde inte direkt klandra rörelsen, fast han tyckte att den rätta klämmen fattades. Böök Lejon 189 (1935).
KLANDRA UNDAN. gm klander (söka) avhända (ngn ngt) l. få (ngt) avskilt från (ngt). I haffua clandrat någhon gotz vndan lincöpings Domkyrke. G1R 6: 338 (1529). Därs. 21: 103 (1550).
Spalt K 1074 band 14, 1936