| Publicerad 1909 | Lämna synpunkter |
BIFURKATION bi1furkatʃω4n, stundom bif1-, äfv. bifur1-, äfv. -aʃ-, r.; best. -en; pl. -er.
i fackspr.: förgrening eg. o. vanl. i två grenar, gaffelformig delning. Dessa tvänne fina (luft-)rör tyckas .. utgöra å ömse sidor en Bifurcation .. af den smala luft-canal som sammanbinder luftblåsan med lungans lufthölsa. S. Fahlberg i VetAH 1801, s. 144. 2 NF (1904). — särsk.
a) geogr.
α) (mindre br.) om det förhållandet att en flod delar sig i två l. flera grenar l. att en sjö afflyter gm två l. flera själfständiga aflopp. 2 NF (1904). — jfr FLOD-, SJÖ-BIFURKATION.
β) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.] om det förhållandet att en flod gm en sidogren afbördar en del af sitt vatten till en annan, fullt själfständig floddal; äfv. om det sålunda uppkomna flodsystemet. Bifurkationen emellan Orinoko och Amazonströmmen är den märkvärdigaste, som vi hittills känna. Witt Hartmans Geogr. 81 (1854). Området mellan Sollefteå och Jämtland är genom bifurkation en stor elfomfluten ö mellan å ena sidan Faxelfven och å den andra Vängel-, Fjällsjö- och Ångermanelfvarna. PT 1903, nr 168 A, s. 3. Hagman Fys. geogr. 32 (1903).
γ) (föga br.) om det vattendrag gm hvilket en flod vid bifurkation i bet. β afbördar sitt vatten till en annan. Tekn. tidskr. 1898, B. s. 64. Tärändö älf, den bekanta bifurkationen, för .., åtminstone tidtals, en afsevärd vattenkvantitet från Torne till Kalix älf. S. Birger i Arkiv f. bot. III. 4: 2 (1904).
b) [jfr motsv. anv. i fr.] (föga br.) pedag. om det förhållandet att vid vissa skolformer lärjungar, som på ett lägre stadium undervisas gemensamt, på ett högre fördelas i olika linjer (en klassisk linje o. en reallinje l. dyl.). NF (1877).
Spalt B 2479 band 4, 1909