| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
BLÅST blå4st, stundom blos4t (jfr Wallin Vitt. 1: 277 (1830), där blåsten rimmar med frosten), r. l. m.; best. -en; pl. (†) -er (Kling Spectator Ee 2 b (1735), Gadd Landtsk. 1: 39 (1773));
o. BLÄST bläs4t, äfv. blä4st (jfr Spegel Öp. par. 71 (1705), där ordet rimmar med bäst, o. Bergklint Vitt. 78 (1782), där ordet rimmar med mest), r. l. m.; best. -en; pl. (†) -er (Serenius Eng. åkerm. 21 (1727), Dahlman Humleg. 99 (1748)) (numera bl. i den från sv. dial. upptagna ssgn älf(va)bläst).
1) häftig l. starkt kännbar strömning l. kraftig ström af luft (l. gas); stundom äfv. abstr. Jordbäfwan vphäfwer sigh aff Bläst neder i marckenne. Schroderus Comenius 80 (1639; t. den vnterjrrdischen Blästen). Wädretz ojämna bläst. Hiärne Berghlychta 444 (1687; jämfördt med originalet). Den uppvärmda och utvidgade luften blir lättare .., hvarigenom en uppåt stigande ström eller blåst uppkommer öfver det uppvärmda stället. Berzelius Kemi 1: 154 (1808). Af vindarnas blåst sig bugtar den fladdrande slöjan. Tranér Anakr. 171 (1829, 1833). Lagerlöf Hom. Od. 113 (1908). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., ä. t. o. eng.] af atmosfäriska förhållanden förorsakad häftig (horisontell) strömning i luften, stark o. ihållande vind, blåsande.
α) i eg. bem. (Människorna) hålla antingen, eelden eller blästen .. eller stiernonar .. för gudhar. Vish. 13: 2 (Bib. 1541). En Telningh .. / Fördärfwas lättligh kan aff köld, bläst och ondt Wäär. Palmcron Sund. sp. 348 (1642). För mothväder och bläst lågo (vi) hela dagen stilla till afftonen. A. Pihlström (1714) i Hist. handl. XVIII. 4: 73. Vinden reste sig, blef till häftig blåst. Bremer Hertha 124 (1856). Blåsten ruskar i gren och stam. Bååth På gr. stig. 98 (1889). — jfr MOT-, NORDAN-, SUNNAN-, VÄSTAN-, ÖSTAN-BLÅST.
β) mer l. mindre bildl. För tig war säker ingen Möö; / Hon måste swichta som een Röö, / Städz drifwin af tin bläst och wind. Stiernhielm Harm. 39 (1668; yttradt till Astrild). — särsk.
α’) i numera obr. förb. Sveriges ängsskötsel .. rullar för alla bläster. Dahlman Humleg. 99 (1748). Så ej blåst, att du ej skördar storm! Topelius Ljung 52 (1874, 1889) [jfr Hos. 8: 7].
β’) (i Finl., hvard.) i uttr. vara i blåsten, vara i klistret, i knipa.
γ’) (†) motsv. BLÅSA, v.2 1 e. Iordennes grund wardt blottat genom Herrans straff, och genom hans näsos anda och bläst. 2 Sam. 22: 16 (Bib. 1541). Wårt förstånd .. / .. warder wäl vpwäckt vthaf Gudz Andas bläst. Spegel Öp. par. 71 (1705).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. o. eng.] (†) af bälg l. blåsmaskin alstrad luftström, bläster. En Machin, förmedelst hvilken man en stark, jemn och ständig bläst erhålla kan. Triewald Förel. 2: 202 (1729, 1736). G. Brandt i VetAH 1746, s. 121 (: bläst).
2) (†) vajande l. fladdrande för vinden; jfr BLÅSA, v.2 2 a. Månan tändes, dundren ljunga, / Under vimplars blåst och prål. Bellman 4: 159 (1777).
3) (†) mekanisk inrättning för åstadkommande af en stark luftström, blåsmaskin, bläster. Stadga f. smältare 1664, s. A 4 a. Denna blästen kunde med mycken fördel brukas vid sådane Masugnar, som hafva liten Vattudrägt, men et högt och brant fall. Triewald Förel. 2: 206 (1729, 1736). — jfr VATTU-BLÄST.
4) (†) järnsmälta; jfr BLÄSTRA 3. Denna jerngalt eller bläst slås i tu och nedsmältes i smedjehärden. Linné Ungd. 2: 325 (1734).
5) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. ä. t.] (†) väder, väderspänning. Warder .. (oljan) warm smord på then bara Nafla, tå förskingrar hon blåst. Månsson Åderlåt. 118 (1642).
6) i namn på en del hudsjukdomar som af folktron ansetts förorsakade af älfvors l. vissa djurs blåsande (se BLÅSA, v.2 3 d). Ibland kunde .. hända, att man på ett eller annat sätt kom .. (älfvorna) för nära, hvilket kunde orsaka ett kliande utslag .., i Småland (kalladt) ”onda blåsten”, på andra håll ”älfvablåst”. A. Flentzberg i Fataburen 1907, s. 11. — jfr VESSLE-, OMME-, ÄLF(VA)-BLÅST.
(3) -UGN. (†) smältugn för osmundssmide. Bläst-ugnarne äro hel små och drifvas med tramp-belg, de gifva ej flytande Tackjärn, utan i stället en Färska, som straxt upsmides. Engeström Præs. i VetA 1774, s. 19. —
(1) -VÄDER. (†) blåsväder. Verelius Ind. (1681; under glyggr: Blåst-). Spegel Gl. 113 (1712: blåst-).
Spalt B 3579 band 5, 1917