Publicerad 1918 | Lämna synpunkter |
BOLDE bol3de2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er (snarast anslutande sig till den enstafviga sg.-formen) B. Olavi 71 a (1578)).
(i bygdemålsfärgadt spr.) böld i l. tätt under huden, furunkel, karbunkel. Var. rer. 17 (1538). Hans hwdz siukdom, boldar och skabb. P. Erici Musæus 2: 13 b (1582). När en Warug bolda vtbolnar, warder han kallat ett moget Såår. Schroderus Comenius 315 (1639). (Jag låg till sängs) plågad af en förgiftig bolde. Rhyzelius Ant. 181 (1755). Wallin Bref o. dagb. 85 (1847). jfr ETTER-, HALS-, KÖTT-, PEST-, RÖT-, SPIK-, SPÅN-BOLDE m. fl. — särsk. i jämförelser samt mer l. mindre bildl. (De) ropadhe och skrijadhe .., lijka såsom man hade tryckt them på Båldan. Schroderus Uss. K 4 a (1626). På det at ingen skall komma under Wädret (dvs. under fund) medh edher Flätia (dvs. lättsinne), så rope i (präster), Alarm, .. om någon råkar komma wed Bålden. Kempe Proberugn 57 (1664). (†) Pijka en, sticka på Bolden. Verelius Ind. 224 (1681).
-MODER, se A. —
Spalt B 3791 band 5, 1918