| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
BRUKA brɯ3ka2, v. -ade (GR 1: 25 (1521: brukat, sup.) osv.); stundom (numera i sht hvard. samt i vers) -te, -t, -t (HSH 1: 23 (1527: brukte, p. pf. pl.), Östergren (1917)). vbalsbst. -AN (i ssgn BERGS-BRUKAN), -ANDE, -ELSE (†, GR 1: 86 (1523)), -NING (numera mindre br. utom i ssgr; se vidare BRUKNING); -ARE (se d. o.); jfr BRUK.
1) [jfr motsv. anv. i fsax., mnl. o. fht.] (†) njuta, vara i åtnjutande af (ngt). Priuilegia ok friihether Som förscrifne borgmestare raad oc menigheeth i förscrifne wor stad stocholm hær tiil dagx nwtit ok brucath hafwa. GR 1: 94 (1523). VgFmT II. 6—7: 113 (1575). Then ewiga Lijffzens .. lycksaligheet, hwilken the förklaradhe Siälar och Kroppar skola .. bekomma och ewärdeligha bruka. Phrygius HimLif. 34 (1615).
2) (med afs. på bruklighet se anm. sp. 4333) draga nytta af (ngt), utnyttja; numera vanl.: taga (ngt) i anspråk, handla l. verka med (ngt ss. redskap), använda, begagna, nyttja. Icke .. nödhgas .. handla dristeligha, och bruka then dierffheet, som man migh tillegger. 2Kor. 10: 2 (Bib. 1541). Hwilken Adelsman, som häst sin brukar i annat arbete, ther han .. Cronon medh tiena skall, böte (osv.). Lagförsl. 38 (1609). Hvartil .. (lagen) då är nyttig och kan brukas. Nohrborg 444 (c. 1765). Man vet, att de ting, man under full eganderätt besitter, alltid varda bättre vårdade än de, som man blott brukar och nyttjar. Järta VSkr. 1: 32 (1799). Varan måste för att fylla sin bestämmelse, d. v. s. för att brukas och förbrukas, försvinna ur marknaden. EkonS 1: 249 (1893). (föga br.) Är thet bråttom .. så är thet bättre brwka Posthästar än andra håll- eller skiutzhästar. Schroderus Comenius 488 (1639). — jfr FÖR-, MISS-, UT-BRUKA m. fl. — särsk.
a) med afs. på kroppsdel, själsförmögenhet o. d. Bruka ditt förnuft! Theres twngor brwkadhe the till swik. Rom. 3: 13 (NT 1526). Lära sig att bruka sina händer. Lagerlöf Holg. 2: 446 (1907). — särsk. (numera bl. hvard.) i uttr. bruka mun- (nen), vara ovettig; förr äfv. bruka mun(nen) l. sin mun l. en slem l. svår mun på l. mot l. med ngn l. om ngt, vara ovettig mot resp. träta l. munhuggas med ngn l. om ngt. GR 7: 1 (1530). Så wille han lijkwäl om thesse Saker icke lenge bruka Munnen. Schroderus Os. III. 2: 325 (1635). Brukar tu mund tin stoore Fähund? Brasck FörlSon. G 2 b (1645). Heller .. ähn bruka mund moth eller med sådana qwinnor. VDAkt. 1711, nr 385. Hon nekar eij dertill att hon har brukat en swår mun emot honom. Därs. 1736, nr 32. Svedelius Lif 369 (1887). — jfr MUN-BRUKAS.
b) med obj. betecknande vissa redskap: arbeta med; handtera; låta komma till användning. När nu fruchten moghen är, strax brukar han liyan. Mark. 4: 29 (Bib. 1541). Bruke yxehammerenn. GR 16: 314 (1544). Om iag än brukar hammar, tång och fijl. Stiernhielm Parn. 1: 7 (1651, 1668). Jag .. ber at komma i consideration (till befattningen), efter jag tiänt 43 åhr, ock har haft nog tilfällen at bruka pennan. 2RARP 3: 67 (1723). En man, som vant sig att bruka gevär. Runeberg 5: 86 (1860). (Tolstoj förklarar) att han saknar rätt att bruka bössan mot en mördare, som förföljer en ung flicka. FBöök i SvD(L) 1923, nr 107, s. 7. — (†) Och hans brodher heet Iubal, aff honom komo the som brukadhe harpor och pipor. 1Mos. 4: 21 (Bib. 1541).
c) (numera mindre br.) med afs. på föda, njutningsmedel, läkemedel, kläder o. d. (jfr d); numera nästan bl. med bibet. af vana; särsk. i vissa stående förbindelser, ss. bruka glasögon, peruk, snus, tobak, sprit o. d. Drick icke här effter watn, vthan bruka någhot fögho wijn för thin magha skull. 1Tim. 5: 23 (NT 1526). Man skal bruka vthi sin maat och dryck thet som haffuer torr och heet natur j sigh sielfft. BOlavi 62 a (1578). 7 Februarij .. war K. M:t opassligh .. och moste bruka medicin. RARP 7: 48 (1660). Han brukte sammetsskor och gröna taftsskor. Hallenberg Hist. 1: 19 (1790). CFDahlgren 5: 16 (1832). — särsk.
α) (†) i uttr. bruka diet o. d., hålla diet. Skal ock brukas then Dieta som tienligh är. BOlavi 54 b (1578). Weste (1807). Dalin (1850).
β) (†) i uttr. bruka brunn, dricka brunn. (Den sjuke) brukade Brunn, och fan sig ther af en stoor lindring. Tranæus Medewij 22 (1690). Sahlstedt (1773).
γ) (†) i p. pr. med passiv betydelse. Koppar, plåster, och alle vthwertes brwkandhe, och pålagde saker, borttagha icke wärcken, vthan lindran. Schroderus Comenius 791 (1639). Mit brukande Pulwer. Kempe Graanen 71 (1675).
d) i p. pf. i adjektivisk anv.: som blifvit använd (o. bär spår däraf), begagnad; särsk. om kläder (jfr c) o. d. Uppköpa och försälja brukade kläder. Lindfors (1815).
e) (†) om anammande af nattvarden. (Kristus) wil at .. (hans lekamen och blod) skole brukas til forbättring och honom til åminnelse och annars icke. OPetri Ors. B 3 b (1531); möjl. till 1. Tins lekamens och blodz deelachtigheet, hwilken wij owerdighe menniskior achte at bruka. Liturg. 68 a (1576). Bruka i rättan tid i oförfalskad botfärdighet then heliga Nattvarden. Humbla Landcr. 50 (1740).
f) (numera föga br.) i uttr. bruka minuterna, tiden, tillvarataga minuterna, tiden; förr äfv. (möjl. med anslutning till 1) bruka sin tid med ngn, njuta sitt lif tillsammans med ngn. Bruka tin tijdh medh tinne hustru then tu elskar. Pred. 9: 9 (Bib. 1541). Kära barn, bruka tijdhen, och tagh tigh wara för oretta saker. Syr. 4: 23 (Därs.). Zoe stekte ägg och viste bruka / Minuterna. CVAStrandberg 4: 130 (1857).
g) (†) med afs. på förmån l. gynnsam omständighet o. d.: begagna sig af; utnyttja; göra fruktbringande. Doch kan tu frij warda så bruka thet heller. 1Kor. 7: 21 (NT 1526). Ther man hadhe rätt mått niwta och bruka H. K. M:tz närware, medhan H. K. M. här vthi Rijket war, Så hadhe (osv.). Chesnecopherus Skäl Rr 2 b (efter handl. fr. 1595). Wiliandes heller winna, än som bruka nyttan aff sijn Segerwinning. Widekindi KrigsH 354 (1671). Tu kanst på lika vis här lika frihet bruka. Brenner Pijn. 66 (1727).
h) med obj. betecknande handling, förfaringssätt, uttrycksmedel o. d. Han var tvungen att bruka list, makt, våld (jfr 6 d β) för att nå sina syften. GR 1: 25 (1521). Ähr .. godt, at .. (predikanterna) wänia sigh tala rätt Swenska och bruka the ord, som alment kunnogha äro. Rudbeckius Kyrkiost. 6 (c. 1635). Thet .. (vid undersökningen) brukta sätt at utforska gierningen. Nehrman PrCr. 9 (1759). Efteråt kostar det ingenting att bruka stora ord. Malmström Hist. 5: 171 (1877). — särsk. (†) i uttr. bruka lögn, osanning, svek, krokodiltårar. Wilie j förswara Gudh medh orett, och för honom bruka swek? Job 13: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: honom till förmån bruka oärligt tal). Han kunde wähl bruka Crocodili thårer, greet för bönderne, ömkade them. Svart G1 25 (1561). Dock will man icke förmoda att Fältwäfwaren hafwer bruckt osanningh i detta måhl. VDAkt. 1680, nr 35.
i) med afs. på person; i sht i uttr. bruka ngn till l. såsom ngt. Tre dugelige personer .. them H. N. will late bruke vdi Cantzelijt. GR 16: 302 (1544). (Kristus) brukade then ena röfwaren, såsom et wapn och werktyg, med hwilket Han wille hemnas öfwer diefwulen. Spegel Pass. 390 (c. 1680). Dvergen är artig; Hans Majestät / tänker till hofnarr att bruka’n. Tegnér (WB) 2: 204 (1816). — särsk.
α) i uttr. låta bruka sig l. låta sig brukas såsom l. till ngt, förr äfv. för l. i l. mot ngt (ngn); numera bl. i nedsättande mening, i fråga om tvetydiga l. klandervärda ändamål. Låta sig brukas såsom bulvan, till otukt. Ther vi dogh emot vår vilie på then tidh moste lathe bruke oss till sådant att publicere. RA 2: 246 (1568). Någre Adelzmän .. / Som hadhe swuret hårdeligh, / The wille aldrigh låte bruke sigh / Moth Swerigie. Hund E14 200 (1605). Påfven .. (hade) förunt alla dem, som låto bruka sig i det heliga upsåt, at slå ihjäl hedningar, samma synda-förlåtelse. Lagerbring 1Hist. 2: 369 (1773).
β) (†) med afs. på läkare: rådfråga, anlita. Zara, som han .. på hennes enträgna begäran, tillåtit bruka den Christne Doctorn. Agrell Maroco 1: 173 (1796).
γ) (†) lägra, häfda. SUFinlH 5: 305 (1618). Ytterligare (förmäler vittnet) at Klint för honom sig utlåtit, det han 3 gånger henne brukat. VRP 12/6 1732. jfr: Mennenar haffua offuergiffwit then naturligha qwinnonas brwkning, och haffwa brunnit j theres lusta till hwar annan. Rom. 1: 27 (NT 1526).
Anm. till 2. Ordet befinner sig i denna betydelse, för hvilken det i den äldre nysvenskan synes hafva utgjort det normalt använda uttrycket, starkt på tillbakagång o. förekommer numera (jfr dock det hvard. bruka munnen) nästan bl. i vårdadt skriftspr. I flertalet funktioner ersatt af andra verb, särsk. af använda, begagna o. nyttja, åtnjuter dock bruka icke heller inom denna stilart någon större användning, om också ordet icke direkt kan stämplas såsom mindre brukligt. I allm. torde kunna sägas att ordet, utom i en del stående förbindelser, numera vanl. användes i sådana fall där verbet antingen har en mera pregnant innebörd (motsatt: underlåta att använda) eller betecknar ett stadigvarande förhållande (sammansatt af ett flertal olika användningsakter).
3) (†) vårda sig om (ngt), sköta; behandla. Det allmännas välfärd icke litet därunder beror, att hvar och en undersåte brukar väl sin ägendom. Botin Hem. 2: 22 (1756). — särsk. med afs. på person: behandla. Stobæus .. lämnade honom at spisa vid sit egit bord utan betalning, skickade honom till at visitera sina patienter, med et ord bruckte honom som sin son. Fries 2Linné 1: 30 (i handl. fr. c. 1750); jfr 2 i.
4) [specialanv. af 2] om större l. mindre krets af människor, för att beteckna att denna mer l. mindre allmänt använder ngt l. att användningen af ngt förekommer l. är vanlig inom densamma: hafva för sed att använda (ngt); vanl. i pass: vara bruklig (inom en viss krets). Kåpa med kappo som brukas for regn och slagg. VarR 18 (1538). Båtarne, som här (i Kanada) brukades, voro af 3:ne slag. Kalm Resa 3: 247 (1761). Rings Drapa är skrifven i alliterationer eller bokstafsrim, som fordom brukades i Isländskan. Tegnér (WB) 4: 207 (1822). Slöjor .., skira som luft, brukta af kvinnorna. Lagerlöf Theokr. 170 (1884). — särsk. (†) i uttr. komma, vara i brukning, komma, vara i bruk (se BRUK 5 c). Behöffdes .. icke så monga fremmande warur, epter thet the icke woro i brukning. OPetri Kr. 42 (c. 1540). Svenska gamla, gäfva, och vackra ord och ordalag .. moste .. återtagas och komma i brukning igen. Swedberg Gr. 81 (1722).
5) (†) tillgodose l. (söka) befrämja (personlig fördel). Om .. (förmyndaren) brukar sin fördeel. OPetri Lagkomm. 23 (c. 1540). (Sultanen bryr sig ej om regementet), ther igenom alle Betiente fått tilfälle til at bruka theras egen nytta. Rålamb Resa 69 (1658, 1679). — i uttr. bruka sitt l. ngns bästa (och gagn) (jfr 6 c). Sökiendes och brukendes wårt beste och gagn medt samme fiske. GR 16: 159 (1544). Därs. 27: 58 (1557).
6) (†; jfr dock a, d β) visa (ngt) i handling, utveckla, göra gällande, ådagalägga; allmännare: bedrifva, förehafva, öfva, idka. Ath tu .. brukar it gott ridderscap. 1Tim. 1: 18 (NT 1526). At the .. icke .. sigh .. in til någon läro och handel hengie, för än the .. äro fulwisse, at han j sielffua grunden, arten och brukningenne fölier Scrifftennes sinne. AAAngermannus FörsprKyrkost. A 7 a (1587). Ah! att iag Hade förr ey brukt så mykken Nåd / Emot de Falska twå. Börk Darius 477 (1688). Ett land, hvarest min religion fridt toldes och brukades. Humbla Landcr. 358 (1740). Bruka flit i dit kall. Boman Cato 3 (1802). — särsk.
b) i uttr. bruka sin vilja, följa sin vilja. Aldrig war sagdt, / til tich then mact, / at bruka tin eghen wilia. Ps. 1536, s. 84. Sij, när j fasten så bruke j idhar wilia. Jes. 58: 3 (Bib. 1541). — särsk. eufemistiskt i uttr. bruka sin vilja med ngn, lägra ngn. (Om mannen erhölle en viss gåfva) så skulle the få bruka sin Willie medh thesse hans Barn. Kiöping Resa 18 (1667). (Han hade) velat bruka sin vilja med henne. VRP 4/9 1738.
c) i uttr. bruka sitt bästa (jfr 5 slutet), (fritt) göra hvad man anser bäst, vara obehindradt verksam. Brwcher edert besta i then landzænden paa wore wengna. GR 1: 168 (1523). 1Mos. 42: 34 (Bib. 1541).
d) med klandrande bibet.: föröfva, begå, låta komma sig till last. Oc om wåre brukade noghott rooff. GR 3: 148 (1526). Alle .., som .. brukett horerij först medt thet ene qvinfolck och så medt thet annet. Därs. 24: 270 (1554). Det händer ej sällan, at .. (han) tar sig myndighet, at bruka näsvishet både i ord och gerning. Posten 1769, s. 766. — särsk.
α) i uttr. bruka sitt spel, drifva sitt spel. Diefwulen (har) bruket sitt spell. Carl IX Swar A 2 b (1606). Oväner brucka tå sit speel. Visb. 1: 168 (c. 1620).
β) (numera bl. ngn enstaka gg i historisk stil) i uttr. bruka öfvervåld, förr äfv. våld (jfr under 2 h). Tu haffuer brukat wold j landena. Job 22: 8 (Bib. 1541). Tvenne Danske bröder, som hafva brukat våld här i landet. RP 8: 125 (1640). Nils Stensson (natt och dag) på Stegeborg begynte, så fort riksföreståndaren hade lämnat Östergötland, att bruka öfvervåld. HHildebrand i SvH 2: 435 (1905).
7) (†; jfr dock b) med afs. på syssla l. yrke l. konst l. näringsfång o. d.: drifva, utöfva, idka, sköta. The .. som thet handhwerket brwkadhe. Apg. 19: 24 (NT 1526). Att brwke ther sijt biscopss embete. GR 4: 327 (1527). At en Christen medh itt gott Samwete icke skal bruka Gästgifwerij. Schroderus Os. III. 2: 236 (1635). Han gick omkringh och bruckte Skräddareämbete. VDAkt. 1671, nr 23. Undersåtarne på bägge sidor (skulle) fritt och obehindrat bruka sin handel och omgänge. Lagerbring 1Hist. 3: 97 (1776). — särsk.
a) ss. vbalsbst. brukning i konkretare anv.: bärgning, uppehälle. Låte oss wårda om wår handel och timliga brukning. LPetri 3Post. 4 a (1555). Platzer .., thär the kunne rödije sig hemenn och bekomme närning och bruckning medh tijdenn. GR 28: 283 (1558).
b) (numera bl. ngn gg arkaiserande) med afs. på trolldom o. d.: öfva. En man benempd Simon, som vthi then stadhen pläghadhe brwka troldom. Apg. 8: 9 (NT 1526). Också sejd man sade dig / öva på Samsö, / du valors vidskepelse brukte. Brate Edda 70 (1913).
8) hafva för sed att göra l. att förehafva (ngt) l. att handla l. förfara (så l. så), praktisera; numera bl. om en krets af personer; i sht i pass.: vara bruklig (inom en viss krets); ofta opers. Det brukas så här i landet, seden är sådan här i landet. Såsom Paulus lärde ath alt skulle wara forstondelighit som j enne Christeligha samquemd handlas skulle, så brukade han och thet samma, Ja alle the andre apostlane giorde och thz samma. OPetri Ors. A 2 b (1531). I ställe för man altid .. säger: så brukas utomlands! torde det som oftast vara lika så godt, om man sade helt enfaldigt: så brukar man i Sverige. Lagerbring 1Hist. 2: 179 (1773). I Wales brukas att om julafton hänga Mistel i taket. Nilsson Ur. I. 6: 13 (1843). — särsk.
a) (†) i uttr. vara i brukning, vara bruklig. Twinge sine soknabönder .. medt tijdegärdz vphålning oc annan betwingilsse som i företijden haffuer i brukning varedt. GR 5: 2 (1528).
b) (†) ss. vbalsbst. brukelse o. brukning i konkretare anv.: sedvänja, bruk (se d. o. 6). Seduänier och bruchelse. GR 1: 86 (1523). Kyrkiones sacrament och gambla Brukninger. OPetri PEliæ b 3 b (1527). Sådane tine plegseder och brukninger. GR 16: 607 (1544).
9) hafva (ngt) för sed l. vana, pläga, vara van (att göra ngt); ofta motsv. konstr. som: det är vanligt l. det vanliga att osv., det förekommer l. händer (så l. så ofta) att osv.; i allm. i förb. med inf., stundom (i sht förr) föregången af inf.-märke l. (förr) till att; ofta opers. Hur dags brukar du stiga upp om morgnarna? Han brukar bli het i diskussioner. Det brukar i allmänhet bli kallt redan i oktober. Jag vet nog, hur det brukar gå. Hvad Oxhudarne vidkommer, dem bruka bönderna (omkring Varberg) sjelfva att barka. HSH 6: 90 (1658). Så tale wij .. och bruke til at säja. Emporagrius Cat. O 1 a (1669). Den allena hölls ock för rätt Siö-Konung, som aldrig brukade sofva under Sotad Åhs. Dalin Hist. 1: 89 (1747). Han vill lysa som ett skinande ljus öfver alla andra, och sådana ljus bruka hastigt slockna i mörker. Topelius Fält. 5: 33 (1867). När ett djurfolk dör ut, bruka människorna oftast vara skuld till det. Lagerlöf Holg. 1: 67 (1906). — särsk.
a) i förb. med inf. i pass. Almqvist DrJ 303 (1834). Det som brukar kallas förfining i vana och smak höll på att bli andra natur. Hallström NNov. 7 (1912).
b) med underförstådd inf. Man (hade) nödgat mig att stiga upp en hel timma förr än jag brukade. De Geer SHT 7 (1843). Ned ifrån de branta åsar / Springer vinden, som han brukar. CVAStrandberg 1: 7 (1845).
10) [utveckladt ur 2] (numera föga br.; jfr dock a) göra (ngt) till föremål för ekonomiskt utnyttjande. Att thu wilde lathe tillsäije .., att the brukede the Skoger medt ibland, szom någet längre iffrå liggie. GR 16: 45 (1544). Åwärkan .. der man tilägnar sigh, och brukar medh orätt ens annars Jord eller watn. Stiernhielm Fateb. F 2 b (1643). Nu är skog öfver nödtorften och olagliga brukad. BB 27: 6 (Lag 1734). — särsk.
a) (fullt br.) med afs. på grufva l. malmförande berg: bearbeta, bryta malm i. Han schwlle brwcha Salebergit. GR 2: 62 (1525). I sielfva Hedendomen, då äfven Garpebärgs Heden-grufva begynt brukas. Dalin Hist. 1: 249 (1747). (Wolle tillät) Billsten att endast bryta 14 dagar å rad, hvaremot han sjelf brukade grufvan en månad åt gången. Hultin BergshFinl. 42 (1896). — jfr BERGS-, GRUF-, STENKOLS-BRUKNING, äfvensom BERGS-BRUKAN.
b) med afs. på industriell anläggning. (Tillåtelse för Uppsala borgare att) bruke en K: M:ts Lade (dvs. tegelbränneri). GR 16: 8 (1544). VärmlFörrNu 1921, s. 39. — jfr HYTTE-BRUKNING.
11) i fråga om markens bearbetning för produktion af lifsförnödenheter o. d.: odla (jorden); ofta (numera i sht landt.) öfvergående i bet.: bearbeta med plog o. harf o. d., plöja. Åkermannen som åkren brukar honom bör först få vthaff fructenne. 2Tim. 2: 6 (NT 1526; Bib. 1917: han som gör arbetet). Ingen menniskia war som brukadhe iordena. 1Mos. 2: 5 (Bib. 1541). Körandet och brukandet (af åkern). Rålamb 13: 14 (1690). Vare (bonde) ock skyldig, .. at efter handen uptaga och rödja til åker eller äng så mycket, som väl häfdas och brukas kan. BB 6: 1 (Lag 1734); jfr a. Såsom ”brukad jord” räknas (i Tyskland) åker, trädgård, vinberg, äng o. d. EkonS 2: 137 (1895). — jfr BE-, FIN-, GENOM-, HÖST-, NED-, TILL-, UPP-, VÅR-BRUKA m. fl., äfvensom HÅRD-, LÄTT-, SVÅR-, TUNG-BRUKAD, äfvensom JORD-, ÅKER-BRUKANDE, äfvensom TRÄDES-, ÅKER-, ÄNGS-BRUKNING m. fl. — särsk.
a) med afs. på jordegendom o. d.: utnyttja jorden på (en gård osv.), ägna sig åt skötseln af, sköta; ofta om arrendator. Han ägde icke gården, utan endast brukade den. Een ödegård szom inghen brwkar ligger y öpna skoghen. SkaraStiftJordeb. 174 (1540). Han är tillfredz när han i roo sin gård får bruka. Fånge 4 (c. 1710). — särsk.
α) (†) i uttr. bruka vingård. Tu skalt plantera och bruka wijngård, men intet winet dricka. 5Mos. 28: 39 (Bib. 1541).
β) (†) i uttr. bygga och bruka ngnstädes, hafva sin verksamhet (ss. åkerbrukare) ngnstädes. Ther skall han tå medh sine Göther .. hafva satt sigh nidher, till at ther byggia och bruka. LPetri Kr. 9 (1559); jfr b. BtFinlH 4: 293 (1565).
γ) (†) i uttr. bruka gård l. hemman. D. Henricus sade, at Dn Laurentius uar en arendator. Han sade: ”iag nödgass bruka hemman om iag will hafua min födo”. ConsEcclAboP 343 (1659). Huilken drängh haffuer brukt gård i 5. åhr, så länge haffuer och pigan tient honom. VDAkt. 1675, nr 220.
δ) (†) i uttr. bruka under en plog, sköta (olika egendomar) med samma folk, dragare o. redskap. De Augments-Hemman, som ligga uti Tegskifte med Stammarne och af Rusthållarne sjelfwe för Stammens ringhet skul, under en plog brukas. LMil. 4: 1125 (1698).
b) (numera föga br.) med afs. på land. Thet H: K: Mt: .. folkedt hemma j Rijket lempna kan på thet landet så mycket bättre brukas och förswaras. RARP 1: 133 (1630).
12) arbeta på (ngt) i syfte att förädla detsamma, bearbeta (se d. o. 7); framställa, tillverka.
a) (†; jfr dock slutet) med afs. på metall l. malm: smälta; tillverka; stundom: tillsmida. Man förnimmer, at wår Swenske Koppar och Iern blifwer hoos the Främmande mycket wanwyrdet, för thet at thet icke blifwer så brukat och tilsmidt som thet sigh bör. Chesnecopherus Skäl Qqq 3 a (i handl. fr. 1602). Hwar och een Bergzman, som någon koppar brukar. Lagförsl. 419 (c. 1606). Då läre mindre kohl komma till bruken och således illa bliffva brukat jernet. RP 6: 681 (1636). Bruka säges vid Stora Kopparberget så väl den bergsman, som äger kopparbruk, som ock smältaren, utaf hvilken arbetet förrättas. Rinman (1788). — jfr KOPPAR-BRUKNING. — särsk. (i fråga om ä. förh., fullt br.) i uttr. brukande bergsman, bergsman som är i besittning af rättighet att smälta malm (samt drifver bruksrörelse). Rinman Jernförädl. 310 (1772). Henric Gahn (brukande bergsman och fjärdepartsägare vid Stora Kopparberget från 1799). KyrkohÅ 1910, s. 44.
b) (numera mindre br.) i fråga om tillverkning af tegel l. murbruk: förarbeta, älta, omröra. At alt murbruk som .. nyttias uti gemena tegelmurar, måtte vara väl sand blandat, och starkt brukat. Rinman Jernförädl. 329 (1772). Tegelbruket, vid hvilket blifvit en Machine i Strömmen uprättad, at bruka Ler så til Mur- som Taktegel. Tuneld Geogr. 3: 9 (1773). Östergren (1917).
c) (numera mindre br.) med afs. på deg, smör o. d.: knåda. (Man) skall .. wäl bruka honom (dvs. pastejdegen), och wattna dhet under stundom. Rålamb 14: 109 (1690). Östergren (1917).
13) (†) med afs. på person: påverka (ngn) så att han går med på ngt, beveka, förmå. Wij .. begierade att E. K. M. .. wille .. skriffue Storfurstenn någet hårdt till .. på thet hann desto snarrare till Frid motte brukes. HB 2: 260 (1594).
14) (†) i p. pf. i adjektivisk anv.: hågad, sinnad? Såsom jag allaytterst förstod .. (nederländarnas) mening .., äro de ingalunda brukte, att gifva sig så långan farligan och grufveligan väg öfver land och vattn till E. N. (dvs. Gustaf I) och Riket. HSH 1: 23 (1527).
15) (†) upparbeta ngns förmåga l. skicklighet o. d., öfva. Huru herrar och förstar öffuade och brukade theres tienare i fortijdhen. OPetri Kr. 78 (c. 1540). Att .. (knektarna) måtte bliffve fliteligen öffvede och brukede medt spetzer (dvs. spjut). GR 26: 337 (1556). — särsk.
a) [efter ä. t. sich (üben und) brauchen] refl. Öfve och bruke sigh opå then deel, som krigzfolck till siöss att vette behoff hafve. GR 23: 298 (1552). Är ingen heller, som brukat sig någorlunda i boken, aldeles okunnog huru Juristerne sigh i dy måhl uthlåta. VDAkt. 1700, nr 144.
b) i p. pf. i adjektivisk anv.: förfaren, hemmastadd. Endoch at han wdj bockelige och andra konster icke synnerligen war bruckader wdj. Brahe Kr. 2 (c. 1585).
16) [efter ä. t. sich brauchen] (†) refl.: utveckla verksamhet, vara verksam, sträfva, bemöda sig, arbeta; äfv.: njuta lifvet? Medh arbete och mödho, natt och dagh haffuom wij brukat oss. 2Tess. 3: 8 (NT 1526). Och daghen är så skapt aff tich, / at tå skal huar man bruka sich. Ps. 1536, s. 65. Sedan hafwer Lensmans Rÿttaren slagit Mickcel på armen, at han i en långh tÿdh icke hafwer kunnat bruke sigh. EkenäsDomb. 1: 191 (1654). (De ”förföriska” ropa:) Kommer nu och låter oss lefva väl, medan vi kunne, och bruka oss medan vi äre vnge. Scherping Cober 1: 185 (1734). Man vil allenast bruka sig i verlden medan man är ung. Nohrborg 425 (c. 1765). — särsk.
a) ss. vbalsbst. brukning: verksamhet. (Tron) fråghar och icke om godha gerningar äro görandes, vthan förra än man fråghar haffuer hon giordt them, och är alt iempt j brwkningen. FörsprRom. 2 b (NT 1526).
b) om afvelsdjur. At .. (fargalten) kan .. obehindrad bruka sig med Suggorna. HushBibl. 1756, s. 793.
c) sysselsätta sig l. befatta sig (med ngt). Sex daghar j wekonne .. måtte man bruka sigh medh thet timliga. LPetri 2Post. 256 b (1555). Bruka tig med Foglafänge. IErici Colerus 1: 317 (c. 1645). Vnga Handels drengen Nills Herlin som brukat sig vid oxehandel. VRP 6/10 1735.
17) [efter ä. t. sich brauchen] (†) refl.: bete sig, skicka sig. Bruker idher manligha. 1Kor. 16: 13 (NT 1526). The haffue brukat sig effter theres artt, som the och än nw giöre. Ludvigsson Norman 21 (c. 1550). Som en tiuff kom tu hijtt och som en tiuff bruka(de) tu tigh här. VDAkt. 1650, nr 61.
BRUKA NED10 4 l. NER4, förr äfv. NEDER. (numera mindre br.) till 11: (med plog o. d.) nedarbeta (utsäde l. gödsel) i jorden; jfr NEDBRUKA. VDAkt. 1667, s. 400. Blandkorn .. brukes neder i jorden äfven som thet andra kornet. Broocman Hush. 2: 67 (1736). —
2) = BRUKA 12 c. Men ibland thet at Deegen brukas til, (skall man) stänckia honom som offtast öfwer medh några Dråppar Watn. Salé 107 (1664). —
BRUKA TILLSAMMAN(S)10 032 l. 040. (mindre br.) = BRUKA 12 b o. c. Fyra .. skedar .. smör brukas väl tillsammans med två tékoppar stött socker. Langlet Husm. 457 (1884). —
2) (föga br.) till 11: plöja upp. När de bränna Swedieland, brukas intet den up som annan Åker med Hästar eller Oxar. Rudbeck Atl. 3: 507 (1698).
3) (bygdemålsfärgadt) till BRUKA 11 a: uppodla. Jag har brukat upp torpet. Wetterbergh Penning. 419 (1847).
4) (†) bildl., med afs. på själsförmögenhet o. d.: (upp)odla. Hvad kan tå hindra oss, at bruka vp vår siäl? Kolmodin QvSp. 1: 470 (1732). Bruka up förståndet. Lind (1749).
1) (föga br.) till 10. Kristian II gaf staden (Ängelholm) brukanderätt till ett gifvande laxfiske i Rönne å. Höjer Sv. 2: 573 (1878).
-KOSTNAD. LBÄ 36—38: 170 (1800). Visst är, att jordvärdet, i den mån brukningskostnaderna ökas .., nedgår och, i den mån de sänka sig, stiger. LAHT 1900, s. 46. —
-METOD. En alldeles särskild brukningsmetod, hvars hufvudprincip var, att man alldeles icke skulle använda gödsel. Backman Reuter Lifv. 1: 173 (1870). —
-RÄTT.
1) (föga br.) till 10. Den brukningsrätt till den omgifvande skogen, som bergsmännen erhöllo. VittAH 24: 240 (1860, 1864).
2) till 11. Okvald besittningsrätt och fri brukningsrätt till jorden äro tvenne grundvillkor för ett tryggadt välstånd. Oscar II 6: 92 (1881, 1895). —
-SÄTT. sätt att bruka jorden. Hermelin PVetA 1773, s. 21. Juhlin-Dannfelt 73 (1886). Brukningssätt och redskap äro (i Italien) i regel gammalmodiga. Rönnholm EkonGeogr. 198 (1907).
Spalt B 4330 band 5, 1923