| Publicerad 1910 | Lämna synpunkter |
DESCENDENS de1ʃendän4s l. deʃ1-, äfv. de1s- l. des1-, l. -än- (de´sän- l. de´ʃän- Lyttkens o. Wulff Utt. (1889)), r. (f. G. Dalin (1871)); best. -en.
(i sht i fackspr.)
1) ursprung, härstamning. De menniskor, som förneka sin bildning, stiga utföre, .. och blifva pöbel … De .. kunde kallas pöbel i nedstigande linie och äro af aristokratisk descendens. B. E. Malmström 7: 398 (1845). G. Dalin (1871). Ekbohrn Främ. ord (1904).
2) koll.: afkomma, afkomlingar, ättlingar. G. Dalin (1871). Den historiska ätten .. är en konventionel afgränsning inom blodsförvandtskapens naturliga grupp, omfattande såväl kvinnosidans som manssidans descendens. Fahlbeck Sv:s adel 2: 24 (1902).
-PROBLEM~02. problem om arternas uppkomst. Med descendensproblemet har denna (fråga om kampen för tillvaron) naturligtvis intet som helst nödvändigt samband. Quennerstedt Kampen om tillv. 1: 2 (1898). —
-TEORI(EN)~002. [jfr t. descendenz-theorie] den biologiska åsikten, att de olika arterna af organismer på jorden hafva utvecklats den ena ur den andra l. ur gemensamma stamformer, ej skapats fullfärdiga o. oberoende af hvarandra; härstamningslära; särsk. om den form af denna åsikt som framställdes af Darwin: darwinism. Descendenstheorien kan icke på allvar låta fisken härstamma från en Sepia, utan måste gripa vida djupare ned. A. Quennerstedt i Sv. tidskr. 1871, s. 514. Fries Syst. bot. 3 (1891).
Spalt D 1001 band 6, 1910