| Publicerad 1923 | Lämna synpunkter |
DÖMA döm3a2, v. -er, -de, -t, -d ((†) ipf. -mbde 1525—1680, -mpde 1526—1561, -mpnde 1561—1602; sup. o. p. pf. -mpt, -mpd 1527—1684).
vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Hamb. (1700), Lind (1749; under verurtheilung)), -ERI (se d. o.), -ERSKA (†, Linc. (1640; under judicatrix)), -NING († utom i ssgr o. afledn., Linc. (1640; under judicatio)); DÖMARE (enst., Geijer i SvLittFT 1836, s. 361); jfr BEDÖMARE; DÖMERSKA (†, Linc. (1640; under judicatrix)).
1) till DOM, sbst.1 2 a o. 4 a; om domstol l. domare: fälla dom, afkunna dom; stundom: förklara skyldig, fälla. — jfr AF-, DÖDS-, FRI-, FRÅN-, LAG-, LIF-, PRIS-, PÅ-, SLUT-, TILL-, UT-, Å-DÖMA m. fl.
a) utan obj.: utöfva domarmakt, skipa rätt. GR 4: 195 (1527). När Dåren dömer, så får stackaren skam. Grubb 579 (1665). I äldsta tiden dömde hvar och en husfader öfver sine anhörige. Dalin Hist. 1: 197 (1747). (Jarlen) ägde döma öfver lif och död. Därs. 440. — särsk. i numera obr. förb.: döma om l. på ngn l. ngt, afkunna dom rörande ngn l. ngt. RA 2: 86 (1563). Hund E14 361 (1605). Hoffretten i Derpt hafver dömpt både på penningar och injuriesaker. RP 5: 119 (1635).
b) med obj.; i sht med personobj. o. ett af prep. till styrdt ord l. uttr. som betecknar straffet. Döma ngn till döden, till fängelse, till böter, till mörk arrest, (förr) till vatten och bröd, till tjänstens förlust. (I) skolen sitia på stolar dömandes tolff Israhels slecte. Luk. 22: 30 (NT 1526). Bättre frija en brotzligh, än dömma en oskyldigh. Grubb 77 (1665). Ingen dömes ohörd. Dens. 397. Den till ed dömde. Körner JurRådg. 508 (1888). Till fyra år blef hon dömd af lagen. Fröding Guit. 56 (1891). (†) i förb. döma ngn till lifvet, döma ngn till lifvets förlust, döma ngn till halsen l. till svärd, döma ngn till dödsstraff (halshuggning). GR 4: 77 (1527). Därs. 13: 116 (1540). Schroderus Liv. 918 (1626). jfr (†): Döma til liff och gods. Rudbeck Bref 3 (1662). — särsk.
α) (†) med dativobj. (Du) skalt döma tinom nästa rett. 3 Mos. 19: 15 (Bib. 1541) [jfr fsv. döma manni ræt l. lagh]; jfr β. Serenius (1741).
γ) (mindre br.) med obj. som anger domens innehåll. Leopold 1: 201 (1802, 1814). Hans helighet, som dömer dödsstraff för kyrkostöld. Strindberg SvÖ 1: 351 (1883).
δ) (numera föga br.) med obj. som anger rättssaken (målet): gm dom afgöra, fälla dom i l. rörande (en rättssak), afdöma. SUFinlH 1: 336 (1602). Obewijst är snart dömbt. Grubb 605 (1665). Kämnersrätt äger i staden ransaka och döma alla tvister. RB 5: 1 (Lag 1734).
ε) med predikativ bestämning som anger domens innebörd; förr äfv. med af för l. till inledt substantiviskt predikativ som anger visst slag af förbrytare. Varan dömdes förbruten. Döma ngn förlustig medborgerligt förtroende. Döma ngn biltog. SthmTb. 1: 38 (1525). Monedaghen näst tilforenne vart .. her Peder canceler dömder .. for en forrädere (dvs. skyldig till förräderi). Därs. 130 (1527). Senaten dömde hans skrifter att brännas af Ædilerna. Kolmodin TacAnn. 1: 326 (1834).
η) (i sht om ä. förh.) i förb. döma ngt (i)från (ngn gg af) l. under (förr äfv. till l. i) ngn l. ngt, gm dom bestämma att ngt skall frånhändas resp. underläggas l. underkastas (l. tilldelas) ngn l. ngt; jfr DÖMA AF, IFRÅN, UNDER. Varda dömt vnder cronen. GR 5: 13 (1528). Sedan han war halszhuggen, dömdes all hans Egendom til Rijksens Skattkammar. Schroderus Os. 1: 157 (1635). Därs. III. 2: 161 (1635). Döma hufvudet af alla, som tillstyrkt kriget. Topelius Vint. 1: 111 (1880). Frälsemän, som försumma sin vapentjänst, dömas under skatt. 2NF 9: 26 (1908; om förh. under Karl IX).
ϑ) i förb. döma ngn (i)från ngt, gm dom fråntaga ngn ngt; jfr DÖMA IFRÅN. AntecknSaml. 67 (1569). Commissionens dom .., hvarutinnan Gref Vellingk dömes ifrån lijf, ähra och gods. 2RARP 4: 563 (1727). NF 12: 1070 (1888). — (†) The fånger, som j frå halssen dömde äre. GR 11: 150 (1536).
κ) (numera knappast br.) om domare i Israel (se DOMARE 3): vara domare öfver. Han (Thola) dömde Israel j try och tiwghu åår. Dom. 10: 2 (Bib. 1541; Bib. 1917: var domare i Israel).
2) allmännare o. oeg.: ss. domare l. bedömare uttala ett afgörande omdöme l. afgifva utlåtande; jfr DOM, sbst.1 2 c, 4 b, 5, o. DOMARE 4 samt FÖR-, OM-, UT-DÖMA m. fl. GR 1: 20 (1521). Vart egit samuet monde oss döma. CreatMundi 19 (c. 1570). Att dömma allt efter sin grad och sin art är den andra Lag i vår vittra Lagstiftning. Thorild 3: 30 (1791). Jag dömer icke öfver dessa anmärkningars grund eller ogrund. Tegnér 6: 274 (1829). (Virgilius) dömde sig sjelf och sina sånger hårdt. Rydberg Sägn. 10 (1874). — särsk.
a) i ordspr. War icke snar till at döma andra, för än ransakat ähr. SvOrds. C 7 b (1604). Ondt dömma andra, när man sielfwer är skyldigh. Grubb 647 (1665). Som en finnes, så dömes han och. Dens. 750.
b) om Gud l. Kristus ss. domare. (Jesus Kristus) then ther döma skall leffuandes och dödha. 2Tim. 4: 1 (NT 1526). Wallin Vitt. 1: 68 (1821).
c) i fråga om skiljedom l. dyl.; förr i förb. döma på (ngt), afgöra (ngt) gm skiljedomsutslag. Herren döme emellan migh och tigh. 1Mos. 16: 5 (Bib. 1541); jfr b. Skulle .. skedes Herrar tilnämpnas, som .. icke skulle förr åthskilias, än the .. hafwa dömbdt på Saken effter bästa skäl och Samwet. Girs G1 142 (c. 1630). Rydberg DetSköna 156 (1889). — särsk. idrott. jfr DOMARE 4 slutet. TIdr. 1882, s. 85 (i fråga om krocketspel). Domaren dömde hörnspark (dvs. att hörnspark skulle utföras). NordIdrottslif 1910, s. 329 (i fråga om fotboll).
d) [efter fsv. döma til konungs] (i historisk stil) i förb. döma (ngn) till konung l. dyl., förklara (den valde konungen) vara laglig konung. Schönberg HistBref 1: 194 (1778). SvFolkH I. 1: 286 (1914).
e) i fråga om hvad som bestämmes l. pålägges gm ödet l. dess skickelser, gm ngn yttre omständighet l. dyl. Vara dömd till förgängelse, till undergång. ÖB 73 (c. 1712). Till Skolmästare blifve den för evigt dömd, som väger ord då han har tillfälle att gråta! Lidner 1: 119 (1784). Den sysslolöshet, hvartill .. (hertig Karl) dömdes af sin ställning. Stavenow G3 62 (1901).
f) i pregnant bet.: fördöma; utdöma. Denna principlöshet hade dömt sig själf. OPetri MenFall B 7 a (1526). Icke haffuer Gudh sendt sin Son j werldena, ath han skal döma, vthan på thet at werlden skal warda saligh genom honom. Joh. 3: 17 (Bib. 1541). Det murknade gamla / som tiden dömt och som måste ramla. Fredin Dikt. 107 (1884). Ett regeringssätt, som endast ledde till kif och strid, fattigdom och elände, väld och orättvisa, vore ej mycket värdt, det hade dömt sig sjelft! Odhner G3 1: 110 (1885). Det gamla tillståndet (i Ryssland) har redan länge varit dömt. GHT 1904, nr 278 A, s. 2.
3) bilda sig (l. uttala) en bestämd mening om ngt, fälla omdöme om ngt, bedöma. — särsk.
a) (numera föga br.) med obj. l. objektsats. Döma andra efter sig själf. Hwij dömen j icke och vthaff idher sielff huad rett är? Luk. 12: 57 (NT 1526). Slijke (lärde och studerade) Personer kunna myket snarare förstå och fatta ett ting, och thet fast bättre åthskilia och dömma än the som intet studerat haffua. Schroderus Waldt 6 (1616). Ack döm, / Om sådan Man kan nog värderas! Lenngren 248 (1791). Svårigheten .. för personer ur vidt skilda samhällsklasser att .. döma hvarandra oförvilladt och förstå hvarandra. THedberg i NordT 1894, s. 684. — särsk.
α) med predikativ; numera nästan bl. i förb. med (så)som: anse l. betrakta (ngt ss. ngt), förklara för. Thz .. (Gud) dömer gott, thz moste wara gott. OPetri MenSkap. 19 (c. 1540). Några anmärkningar deröfver .. torde .. ej böra dömmas onyttiga. Leopold (1786) i 1SAH 1: 167. Reflexionen dömmer .. handlingen för spontan, så snart ett rent yttre personligt och physiskt tvång är borta. Biberg 3: 149 (c. 1823). Döma en ting för omöjlig. Deleen (1829). En rörelse, som var svår att döma såsom sann eller låtsad. Strindberg Hafsb. 135 (1890).
β) (numera föga br.) med ack. med inf. l. att- sats, öfvergående i bet.: anse. (Vi böra) döma dem wara mycket mehra än mång tusend aff det andre Krigzbefället. Rudbeckius KonReg. 206 (1615). Hon dömde med goda skiäl, at Fartyget .. var en Spansk Galiot. Säfström Banquer. Oo 2 b (1754). Efterverlden kan icke döma, att Platens förväntningar i hela deras vidd gått i fullbordan. De Geer i 3SAH 1: 290 (1887). Snoilsky 5: 134 (1891, 1897).
b) (numera mindre br.; jfr dock β) i förb. döma om (ngt). Mat. 16: 3 (NT 1526). (Den som) ey annerledis döme kan æn som then blinde dömer om lett eller ferge. GR 4: 43 (1527); jfr: Blinder dömer om färgen. Grubb 48 (1665). Hwar weet bäst döma om sigh sielff. Dens. 356. Mildt om våra svaga likar dömma. Wallin Vitt. 1: 284 (1830). Almqvist Skälln. 61 (1838). — särsk.
α) i vissa numera obrukliga förb. Döma ringa om (dvs. ringakta) .. (Kristus). Spegel Pass. 236 (c. 1680). Döma illa i allt. Dalin (1850).
β) (fullt br.) i imperativ l. uppmaningssats: döm om (ngt), man döme om (ngt), förr äfv. döm till (ngt), föreställ dig (ngt) resp. man föreställe sig (ngt). Döm till min lycksalighet .. att vandra så très-pastoralement. CCGjörwell (1798) i MoB 2: 176. Men döm om min förvåning, .. då jag i breviariets två slutblad .. återfann kära gamla bekanta från din målarestuga, frände Gudmund! Rydberg Vap. 348 (1891). LfF 1910, s. 164.
γ) (i sht i folkligt språk) framlägga sin mening om (ngt), tala om (ngt). (De båda gamla) Ha kloka hufvu’n tillhopa lagt / Och döma om gammalt och nytt. Snoilsky 4: 46 (1887).
c) (numera mindre br.) inse, föreställa sig. AOxenstierna 1: 115 (1627). Man kan döma, huru behjertad Härkuller var, när (osv.). Dalin Vitt. II. 6: 114 (1740). Enhvar förståndig man kan väl döma, huru omöjligt det då vore att mot sådan öfvermakt värja ett rike. Forssell G2A 53 (1894).
d) log. om tankeprocess hvarigenom kunskap vinnes om ngt: bilda ett (logiskt) omdöme. At subsumera något under reglor d. ä. urskilja, om det står under en gifven regel eller icke, kallas döma. Lutteman Schultze 44 (1799). Den ändlige andens tänkande och vetande .. består i dömande, d. ä. i (successivt) förnimmande af hvad ett begrepp innehåller och icke innehåller. Boström 2: 179 (1840). Begrepps förhållanden fattas genom dömande. Ribbing Log. 31 (1879).
e) († utom i förb. med prep.) i fråga om omdöme som har formen af en slutledning: draga den slutsatsen, sluta. Asteropherus 3 (1609). Som grefvinnan icke gjorde någon presentation emellan henne och den fremmande, dömde han, att hon .. förmodligen var ett sällskapsfruntimmer. Almqvist TreFr. 1: 77 (1842). — särsk.
α) (fullt br.) i förb. döma af l. efter (stundom från) ngt om (stundom till) ngt [jfr uttr. sluta (sig) till], numera sällan (utom i vissa uttr.) döma ngt af l. efter ngt, draga en slutsats af ngt om ngt, sluta (sig) till ngt af ngt. Döma efter första intrycket. LPetri 1Post. A 2 b (1555). Vij kunne aff orden icke annat döma, än att denne tvist kan nu affskaffes. AOxenstierna 2: 668 (1624). Af det första Arket kan du döma om det öfriga. Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754). Melonernas mognad dömdes af att de sprucko ifrån blomskaftet. Linné Sk. 272 (1751). Lanærus Försök 97 (1788). Atterbom Siare 5: 510 (1849). Rydberg RomD 80 (1877). Man bör ej döma man efter mål, ej heller hund efter hår. Granlund Ordspr. (c. 1880). Om man skall döma efter ytan, är jag mera af en lugn, om icke kall, än känslig natur. De Geer Minn. 1: 24 (1892). Därs. 248.
β) (fullt br.) i infinitivkonstr. att döma af (det o. det), af allt att döma o. d. Weste (1807). Af allt att dömma, låg detta ”Musernas hem” på ön. Wulff Petrarcab. 73 (1905). jfr: Den glans af Eget Snille, hvartill .. (Roms höghet) hade kunnat stiga, för att dömma af vissa dråpliga rön af ett infödt ägta Romerskt Lynne. Thorild 3: 201 (1792).
f) [jfr uttr. mig till döme] (†) i uttr. mig till döma, efter mitt förmenande l. dömande. Schroderus Os. 1: 241 (1635; lat.: iudico). Migh til dömma, hade Melanes icke orätt handlat, om han Willkåret til at fly, hade wedertaghit. Därs. 530 (1635; lat.: meo quidem iudicio). Fernander Theatr. 336 (1695).
1) fråndöma; numera knappast br. utom hvard. i förb. med prep. med; jfr DÖMA 1 b η. Döma honom liffuit aff. HSH 29: 116 (1541). Om morbror vill vittna så, att Düben kan dömmas af med hufvudet. Crusenstolpe CJ III. 2: 89 (1846).
2) (mindre br.) gm dom afgöra (mål o. d.).
DÖMA BORT10 4. gm dom bestämma att (ngt) skall borttagas (från sin hittillsvarande ägare); gm dom aflägsna (ngn). RARP 4: 121 (1647). Koch Timmerd. 487 (1913). —
DÖMA (I)FRÅN. (†) gm dom fråntaga (ngn ngt); jfr DÖMA 1 b η, ϑ. GR 11: 353 (1537). Iagh kan icke döma enom Lijfwet ifrån, innan iag (osv.). Brask Pufendorf 388 (1680). —
1) döma om, bedöma. Måge then menige Man sielfwe döma opå, om the Smålenninger hafwe .. söcht Rijkzens nytte och gagn eller eij. GR 14: 359 (1542).
DÖMA TILL10 4. gm dom bestämma att (ngt) skall tillhöra (ngn); numera bl. ngn gg med af till direkt styrd personbeteckning. Kapan dömdes Cnut til. SthmTb. 1: 10 (1524). Konungen lät dömma till sig ett laxfiske i Dalelfven. Fryxell Ber. 2: 216 (1826). —
DÖMA UNDER10 40. (i historisk stil) gm dom bestämma att (ngt) skall lyda under l. tillhöra (ngn l. ngt). Döma .. (de förlänade godsen) under Kronan. Lagerbring 1Hist. 3: 761 (1776). —
Spalt D 2601 band 7, 1923