| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
EFTERGÅ äf3ter~gå2, v. -går, -gick, -gingo, -gått, -gången; se för övr. GÅ. vbalsbst. -GÅENDE (†, Juslenius (1745), Schultze Ordb. 1432 (c. 1755)); -GÅNGARE (se d. o.); jfr EFTERGÅNG.
— jfr GÅ EFTER.
1) [till EFTER- 2; jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., holl. o. t.] (numera bl. ngn gg i p. pr.) gå bakom l. (bak)efter, följa efter; intr. o. tr.; vanl. med personl. subj. Ett borttappat Fåår / En Heerde .. / På alla Wägar efftergår, / Och söker thet med längtan. Vultejus Post. I 4 a (1686). Hwart mine fiender fly, dit måste iag eftergå. En saml. öfvers. o. bearb. 118 (c. 1712). (Den i huggmaskinen införda) stockens eftergående ända. Tekn. tidskr. 1895, K. s. 21.
2) [jfr EFTER- 2 c] (†) i överförda anv. som utvecklats ur bet. 1 l. närmast ansluta sig till denna bet.
a) [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. ä. t.] (†) ivrigt söka (ngns) sällskap (för att vinna hans l. hennes gunst); göra (ngn) sin kur. Jöran Bengtsson i Lapböle bekänner sig öfuer åhr och dagh wara listigt efftergången i skogh och på wägar af Steens hustro i Kärr. Murenius Acta visit. 27 (1640). Pigan (giver) gåfvorne tillbakas, och beder honom, att intet mera sig efftergå. Växiö domk. akt. 1724, nr 198.
b) [jfr motsv. anv. i ä. d., mnt., ä. holl. o. ä. t.] förfölja (ngn), ansätta (ngn), sätta åt (ngn); söka göra (ngn) ondt l. skada. The Lubskes ondhe och listige practicher, ther mett the .. i szinnet haffue effter gå Khon(glig) Ma(jestä)t till Swe(rige). G. I:s reg. 11: 328 (1537). The onde Englar, som Menniskian på allehanda sätt efftergå. Rålamb Constantin. resa 74 (1658, 1679).
c) [jfr motsv. anv. i t.] fullfölja, stadigt l. troget l. ivrigt hålla på med (ett arbete o. d.). När han har weekan lång sitt arbet efftergådt. Rosenfeldt Den vaksammes roo D 1 b (1686).
d) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] gå (ngt) i spåren, söka utforska (ngt). At icke wi .. osz högst i luften hisza, / Ell’ längst i diupen sänckt, naturen eftergå. Brenner Dikt. 2: 114 (1717).
3) [till EFTER- 7] (†) eftersträva, eftertrakta, fika efter, stå efter. Klafvare (dvs. klaffare) nu månge, / thett väll efter gånge, / huru the må, / oss både tuå, / vthi sine nät få. Visb. 1: 293 (c. 1620). Nu har du fåt, / hwad du har länge eftergåt. Wivallius Dikt. 76 (1631). För (dvs. inför) Lag ok Rätt består / Thens Oskuld som mäd Flijt Rättwisan efftergår. Lucidor Hel. G 2 b (1673). Humbla Landcr. 121 (1740).
4) [till EFTER- 8; jfr motsv. anv. i ä. d. samt t. nachgehend, p. pr.] (numera bl. möjl. ngn gg i p. pr.) följa efter (i tid l. ordningsföljd); jfr EFTERGÅNGARE. Lind (1738: Eftergående). Lallerstedt Slutk. 19 (1739: eftergående). Ett eftergående t förvandlar ett föregående d till t. Tullberg Sv. rättskr. 166 (1862).
5) [till EFTER- 11] (†) gå efter (ngt), gå med (ngt) ss. ledning. Säll den efftergår den rätta Segel-Nåål (dvs. kompass). Columbus Bibl. v. C 2 b (1674; i bild). Dhe (hade) hördt ett Klockeliud .., hwilket owanligit Liudh, dhe wore efftergångne. Rel. cur. 35 (1682). — särsk. [jfr motsv. anv. i ä. holl. o. t.; jfr EFTER- 11 b] i överförd anv.: följa, efterfölja, rätta sig efter (ett råd, ett exempel, en föreskrift o. d.); iakttaga, fullgöra (ngt som blivit ngn ålagt o. d.). Tack haff Starkoter för godh råå, / Jagh wil them gärna efftergåå. Messenius Sign. B 1 b (1612). Huadh gudh och öf(ve)r-heten lägger migh på skall iagh efftergå. Växiö domk. prot. 1665, s. 688. En Instruction .., som mine Prædecessores hafwer brukat och efftergångit. HSH 31: 255 (1667). Sahlstedt (1773). Möller (1790).
Spalt E 139 band 7, 1917