| Publicerad 1920 | Lämna synpunkter |
EKVATION ek1vatʃω4n l. e1k-, l. -aʃ-, r. (f. Möller (1790), Dalin (1850), Lundell; m. Nordforss (1805), Wahrman (1814)); best. -en, ä. o. vard. i mellersta o. norra Sv. äv. =; pl. -er.
i sht mat. formel som angiver likvärdigheten mellan två algebraiskt betecknade, på olika sätt uttryckta storheter, i skrift uppställda på var sin sida om ett likhetstecken, vanl. innehållande en l. flera obekanta storheter, vilkens (vilkas) värde(n) ekvationen tjänar att bestämma, villkorsekvation; äv. om dylik formel som angiver en konstant relation mellan variabla storheter. En ekvation av första (andra osv.) graden. Ekvationer med en obekant, med flera obekanta. Uppställa, hyfsa, lösa, solvera en ekvation. Två värden satisfiera ekvationen. En ekvations båda led l. membra, dvs. uttrycken på ömse sidor om likhetstecknet. Finna, konstruera en linjes l. en ytas ekvation. Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 329 (1740). Om æquationer och deras hyfsande. Palmquist Alg. 1: 44 (1745). Med ekvationen för en gifven rät linie förstås .. den, hvilken satisfieras af koordinaterna för hvarje punkt på linien, men icke af koordinaterna för någon punkt utom linien. Collin An. geom. 12 (1894). — bildl. Han .. besatt .. förmågan att bedöma en menniska eller ge hennes ekvation. Strindberg Hafsb. 70 (1890). Rysslands ekvation har icke en, utan två obekanta. Kjellén Stormakt. 2: 161 (1905). Han begrep .., att Carl XII:s ekvation icke var löst med frasen löjtnantsgeni. Thyrén Akad. tal 137 (1916). — jfr ANDRAGRADS-, BOKSTAVS-, DIFFERENTIAL-, KRAFT-, TILLSTÅNDS-, VILLKORS-EKVATION.
-TEORI(EN). lära(n) om ekvationers allmänna egenskaper och metoderna för deras lösning; jfr -LÄRA(N). Björling Alg. 1: 80 (1849).
Spalt E 390 band 7, 1920