Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENSAMHET en3sam~he2t, äv. e3n~, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[till ENSAM; jfr d. ensomhed, nt. eensamheet, holl. eenzaamheid, t. einsamkeit]
1) till ENSAM 1: förhållande(t) att vara ensam. Humbla Landcr. 67 (1740). Att gifva sig tid att öfvertänka sin belägenhet i den stilla ensamheten. Schartau UtkPred. 1: 77 (1795). Strindberg Hafsb. 225 (1890).
2) till ENSAM 3: ödslighet, enslighet; ofta konkretare. Höstsoln ler / Öfver öknens ensamhet. E. Sjöberg 117 (1819). Ett fruset skidspår som svinner / i skogarnas ensamhet. Gripenberg Aftn. 47 (1911). jfr SKOGS-ENSAMHET.
3) till ENSAM 4 o. 5: förhållande(t) att icke sällskapa l. sammanbo med andra l. att icke ha ngn vän l. förtrogen osv.; känsla av tomhet l. isolering på grund av detta förhållande. Betrackter ock .. Christi ensamhet uti all hans nöd, at han war af allom förlåten och öfwergifwen. Spegel Pass. 5 (c. 1680). Åkerhielm De gamlas roman 170 (1907). jfr (†): (De utmed havet boende indiernas) ensamhet ifrån annat Folk. Sylvius Curtius 684 (1682).
Ssgr: (3) ENSAMHETS-FÄNGELSE. fångv. cellstraff; äv.: cellfängelse. AB 1845, nr 86, s. 2. —
(3) -KÄNSLA. Den andliga ensamhetskänslan. Edgren Kovalevsky 100 (1892). —
(3) -SYSTEM. fångv. cellsystem. Oscar I Straff 43 (1840).

 

Spalt E 651 band 7, 1922

Webbansvarig