| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ERNÅ æ3r~nå l. ä3r~, äv. e3r~ (ä`rnå´Dalin), v. -når, -nådde, -nått, -nådd; se för övr. NÅ. vbalsbst. -ELSE (†, Lind (1738), Möller (1745)), -ENDE (ernå´ende Weste).
1) (†) nå, uppnå, hinna; äv. i överförd anv. Söderman Ex.-book 133 (1679). Hvilken har ock lyckan ställt så högt, att han ej ernås af missödet? Wingård 2: 241 (1827). Nu var allt bemödande att ernå andra stranden fruktlöst. Sparre Frisegl. 2: 109 (1832). — särsk. i fråga om grad l. tid. När förderfvet ernått en viss högd. SvMerc. 1765, s. 21. Om jag ej bedrar mig ernådde R. en temligen hög ålder. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 36 (1867).
2) (i skriftspr.) komma att få l. erhålla (ngt värdefullt); numera bl. med bibet. av förutgången strävan l. önskan: nå, uppnå, vinna. Ernå ett godt resultat. Carl XII Bref 285 (1702). Det är icke för ernående af gunst och fördelar jag skrifver. C. Snoilsky (1883) hos Warburg Snoilsky 318. Friheten från Rom var ernådd för Nordtyskland, och den kunde icke köpas dyrt nog. Strindberg Hist. min. 2: 279 (1905). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. ernå sin avsikt l. sin önskan o. d., förr äv. ernå sitt ändamål. Välsignar Gud oss med enighet, så ärnå vij alles vårt ändemåhl, nembligen Sveriges Rikes säkerhet ock trygghet. 2 RARP 4: 4 (1726). Ernå sin afsigt. Dalin (1850). Bremer Fad. o. dott. 149 (1858).
b) (†) med konkret obj. Beqvämast sker .. (tegelslagning) i Ede, hvarest tjänlig sand är strax bredde vid at ärnå. NorrlS 39 (c. 1770).
Spalt E 719 band 7, 1922