Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ER- æ3r~ l. ä3r~, äv. e3r~, stundom (se ERBARMLIG, ERFORDERLIG) obetonat, prefix. Anm. Ss. framgår av Westes uttalsuppgifter, uttalades prefixet i ä. tid oftare obetonat än nu; se härom närmare under de särskilda orden.
Ordformer
(er- GR 11: 86 (1536: erkentnuss) osv. är- GR 17: 19 (1545: ärkiännilse), Retzius Flora Virg. 3 (1809: ärkände))
Etymologi
[liksom d. er- av nt. o. t. er- (fht. ir-, ar-, ur-, motsv. holl. er-, got. us-), eg. o. urspr.: ut, ur, obetonat verbalprefix, etymologiskt identiskt med prep. UR. — I sv. förekommande ord med prefixet er- (av vilka i det följande bl. ett urval behandlas) äro i allmänhet, ss. ERKENTNIS, ERKOREN m. fl., direkt lånade från t. l. nt. l., ss. ERBJUDA, ERLÄGGA, ERSÖKA m. fl. (jfr t. erbieten, erlegen, ersuchen) bildade efter mönster av ord i dessa språk. Till denna senare kategori höra äv. några mera avlägsna översättningslån, t. ex. ERHÄMTA, ERNÅ (jfr t. erholen, erreichen). Undantagsvis uppträder emellertid er- äv. ss. självständigt sv. ordbildningselement, så i ERFÅ, ERGILLA, ERNJUTA m. fl. samt vissa verb, t. ex. ERBLIVA, ERSVARA, där er- fått inträda i st. för det i bet.-avs. befryndade prefixet för. För nutida språkkänsla är betydelsen i prefixet knappast levande, företrädesvis beroende därpå att flertalet ännu fortlevande ssgr bl. förekommer i härledda betydelser, som icke l. blott med svårighet låta associera sig med resp. enkla ord]
verbalprefix, dels i allm. uttryckande förhandenvaron av ett avgörande moment i l. med avs. på en handling l. ett skeende l. tillstånd, dels speciellt angivande ngt ss. ledande till ett bestämt resultat; stundom övergående i förstärkande l. pleonastisk anv.; ngn gg användt utan märkbar egen bet.
Anm. Prefixet er- är icke uppvisat i fsv., men förekommer i viss utsträckning (jfr ERAKTA, ERHÅLLA, ERINRA, ERÖVRA m. fl.) redan i handlingar (företrädesvis GR) från omkring midten av 1500-talet. Först med de livligare tyska förbindelserna under stormaktstiden vinner emellertid er- på allvar insteg i sv. Sin största anv. synes prefixet hava haft från omkr. 1630-talet till omkring 1730-talet. Särskilt utgöra ord på er- en karakteristisk beståndsdel i denna tids kurialstil. Anmärkningsvärd är prefixets stora frekvens i VDAkt. o. dylika källor. Sedan omkring början av 1800-talet förekommer i sv. bl. ett fåtal ord på er-, varav dock de flesta spela en mera betydelsefull roll i språket. Prefixet har, med föga framgång, bekämpats av Victor Rydberg.

 

Spalt E 699 band 7, 1922

Webbansvarig