| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
ETER e4ter, r. (m. Weste, Lundell); best. -n ((†) -en Wallin Vitt. 2: 127 (1821); i best. anv. utan slutartikel: Spegel GV 59 (1685), VetAH 1771, s. 339); pl. etrar ((†) etrer Scheele i VetAH 1782, s. 42, Weste).
I. i fråga om i den klassiska (grekiska) kosmologien o. filosofien förekommande föreställningar o. i därtill direkt anknytande anv.
a) (numera bl. i övers. från antiken l. i värk om den klassiska forntiden) i egentlig anv.: benämning på den högre, renare luften ovanför molnen (l. på den av denna luft fyllda luftsfären), äv. (särsk. inom filosofien) uppfattad ss. ett särskilt element (eldens princip, den substans varav stjärnor o. planeter bestå o. från vilken allt liv o. all tanke härflyter). Swedenborg RebNat. 1: 293 (1719); möjl. till II. I ljusets, i glädjens, i frihetens zon / Äonerna glänste kring Allfaders thron. / Ej qualdes de höga af sinnenas rus, / De andades eter, de lefde af ljus. Stagnelius (SVS) 2: 163 (1821). Nilsson Platon Faid. 69 (1903). — om empyréen. Ther glimmar Æther högt, thet är een Eeld-Kretz lyser / Som jämpte sig een hoop af andra Sphærer hysar. Spegel GV 59 (1685).
b) (i poesi o. högre stil) allmännare (i mer l. mindre sträng anslutning till a): benämning på de högre luftlagrens klara, rena, ”blåa” luft; himlarymd(en), världsrymd(en). Elgström Frunt. 110 (1809). Blånande ether och ljus voro den slöja, hon (dvs. ”skaparens brud”) bar. Stagnelius (SVS) 2: 52 (c. 1815). (Solen gick ned) Och etern sakta skymde (dvs. blev skum). Vetterlund Sommar 21 (1911). — mer l. mindre bildl. Ödmann StrFörs. II. 2: XII (1803). Greklands blå eter .. andades (vi vid studiet av V. Rydberg) i fulla drag. Vetterlund StudDikt. 130 (1896, 1901).
Anm. till I b. I denna anv. är eter ett av romantikens älsklingsord. Särskilt användes det mycket i sammansättningar. Nedan lämnas bl. ett mycket knappt urval av de ssgr med eter som antecknats ur de romantiska författarnas skrifter.
II. naturvet. (fys. o. astr.) benämning på olika hypotetiska ytterst fina, lätta o. elastiska ämnen; särsk. enl. vissa vetenskapsmän benämning på ett ämne som antages genomtränga alla kroppar, fylla världsrymden o. vara medium för ljuset, enl. andra på ett ämne som antages vara orsaken till att stjärnornas ljus försvagas o. kometers o. andra himlakroppars banor o. omloppshastigheter förminskas. Swedenborg RebNat. 3: 237 (1719). Etern (uppfattas av Maxwell) .. såsom ett system af fria celler, inneslutande hvar och en en kulformig eteratom eller elektron. VetAÅrsb. 1903, s. 63. Man fattar, efter Huyghens, Young, Fresnel och Arago, ljuset som en oscillatorisk rörelse i ett medium af oändligt liten täthet, och detta medium kallar man för eter. Bäcklund KroppElast. 177 (1909). — jfr LJUS-, VÄRLDS-ETER.
III. kem. benämning på en klar, färglös, mycket flyktig, egendomligt luktande vätska, särsk. använd som bedövningsmedel; anhydrid till alkohol. Wallerius ChemPhys. 1: 311 (1759). Man kom med eau de luce och ether, / Och döden vek. Lenngren 169 (1814). (Personer som narkotiserats med eter hava icke) minne af något lidande eller af någonting, som tilldragit sig under etherns inandning och inverkan. Hygiea 1847, s. 449. Etern iakttogs redan 1540 som produkt af svafvelsyrans inverkan på alkohol. Blomstrand OrgKem. 34 (1877). Lindgren Läkem. (1918). — jfr CITRON-, FRUKT-, SVAVELSYRE-, VITRIOL-, ÄTTIK-ETER.
(III) -ARTAD, p. adj. —
(III) -DRINKARE. person som vanemässigt begagnar eter som berusningsmedel. —
(III) -FÖRGIFTNING. —
1) till I b. Atterbom LÖ 1: 179 (1824). En svala badar sig i eterhafvet / med gälla skri. Finn 1899, s. 35.
(I b) -KLAR. (Den) ätherklara strömmen. Franzén i SP 1795, nr 6, s. 1. Rydberg Dikt. 1: 119 (1882). —
(III) -LUKT. —
(III) -NARKOS. UpsLäkF 1889 —90, s. 506. (Den 17 okt. 1846) verkställdes med fullständig framgång den första större operation fullkomligt smärtfritt under inflytande af ”eternarkos”. 2UB 7: 562 (1903). Lidforss Kås. 2: 42 (1912; om narkotisering av växt). —
(II) -OSCILLATION. —
(II) -SVÄNGNING. —
(I b) -VINGE. jfr -KROPP. En mild Zefir / Bland löfven svänger lätta ethervingars par. Stagnelius (SVS) 4: 272 (1822). —
-VÅG.
-ÅNGA. vanl. i pl.
1) (i högre stil) till I b: förvandla till eter; (gm borttagande av allt materiellt) förandliga, förfina, göra eterisk. Rydberg Ath. 312 (1859). Klockklangen förändras, eteriseras och får ett hemlighetsfullt eko i mitt bröst. Levertin Diktare 68 (1898).
2) till III: påvärka l. behandla (ngn l. ngt) med eter.
a) (mindre br.) med. narkotisera l. bedöva l. söva med eter. (Patientens) etheriserade tillstånd (under operationen). Hygiea 1847, s. 446.
b) trädg. om behandling av växter med eter för att påskynda deras lövutveckling o. blomning. S. k. eteriserade (växt-)exemplar. Abelin TrInomh. 125 (1904). —
1) till ETER I a. I hela Naturen var (enl. Heraklit) en fin, eldig, etherisk materia utspridd, den enda kraften i universum. Ehrenheim Phys. 1: 27 (1822).
2) till ETER I b: luftig, himmelsk; immateriell, förandligad, översinnlig. Thorild 1: 49 (1782). Lenngren 72 (1809). Hon .. skyndade efter med de mest etheriska steg. Almqvist Smar. 17 (1845). Den utomordentligt vackra, nästan eteriska hymnen till den första kärleken, hvilken inleder (Runebergs) Hanna. Söderhjelm Runebg 1: 50 (1904).
II. (numera knappast br.) till ETER II: eter-. Wåhlin Bastholm 218 (1791). VStyckUpplKantPhilos. 16 (1798). VetAH 1804, s. 221.
III. (numera föga br.; se dock slutet) till ETER III: påminnande om eter, eterartad, eterliknande. Linné Bref I. 2: 42 (1744). En .. etherisk vätska. Berzelius ÅrsbVetA 1833, s. 199. En etherisk lukt. Nyblæus Pharm. 179 (1846). särsk. (fullt br.) i uttr. eterisk olja, benämning på olika, hos en mängd växter förekommande, vanligen välluktande oljeartade ämnen av olika kemisk sammansättning, vilka i motsats till de feta oljorna äro flyktiga; flyktig olja. Wallerius Åkerbr. 29 (1761). Den Etheriska olja hvaraf .. (brännvinet) har sin obehaglighet. VetAH 1806, s. 198. F. W. Areschoug i UVTF 13: 40 (1875).
Spalt E 750 band 7, 1922